Tröja nr 10:s förbannelse

Maradona var född tia. Undantag från den säregna argentinska uttagningsregeln att alltid ge VM-nummer efter efternamn gjordes även för Daniel Passarella nr 6 och nr 11 Jorge Valdano.

Två av världens genom tiderna bästa fotbollsspelare följer Argentina i VM. Den ene är en liten fet man, ekiperad som en pojke högst upp på hedersläktaren. Han är omgiven av beundrare, en jättestor cigarr och ännu större gester som om han i själva verket befann sig i mittcirkeln och orkestrerade alltsammans med de korta frenetiskt viftande armarna. Flera gånger per match får vi följa skådespelat men kan endast ana hur hans legendariska små fötter, storlek 39, samtidigt med korta nostalgiska nervimpulser krampaktigt ackompanjerar varje bollberöring med ömsom lätta ryckningar, ömsom med att stampa i betongen och sparka i luften.

 

Den lika kortväxte, men 30 år yngre och 40 kilo lättare, pojken går ensam omkring på det gröna gräset och verkar gråta. Hans tröja ser alltför stor ut och är det också – den rymmer i själva verket 30 miljoners argentinares samlade drömmar och just nu synkar de sällsynt illa med Albicelestes prestationer. Disharmonin tynger hans tunna armar och de tomma händerna hänger ständigt längs sidorna på den ljusblåvita-landslagströjan. Hans kroppsspråk skriker oupphörligen att han inte vill vara här men måste. Han är ett marginaliserad utropstecken vid sidlinjen, så långt bort från de andra spelarna och deras boll som möjligt. Det ryktas att det är ett taktiskt drag, att detta skapar lekytor åt pojken. Det bidrar enbart till en utbredning av den fotbolls-existentiella öken han vandrar omkring i.

 

Messis magi är bruten, trots de väldeliga körerna av rop och kraftfulla sånger om Argentinas gudar och tidigare triumfer. Han är det reella offret. Mötet med ikonen Maradona och dennes oerhört aktiva matyrskap gör det inte lättare. Mellan dem, tiotusentals galet passionerade och alltid melodramatiskt överdrivna argentinska fotbollsturister plus ett motståndarlag. Dess namn, vilket land, spelar mindre roll. Messis värsta motståndare möter honom i två olika skepnader: den museala på hedersläktaren och det rent fysiska oket tröja nr 10 utgör.

 

Argentina har alltid försökt att frigöra sig från tröjorna och siffrorna. Man har spelat VM-matcher i svenska klubbtröjor, förr i tiden fick VM-truppen nummer efter efternamnet. 1982 hade målvakten Fillol nr 8 och ”Ossie” Ardiles nummer 1 men Maradona var större redan i debuten – istället för 12 fick han 10:an. Efter han lagt av försökte Argentina normalisera numren och samtidigt skydda efterträdarna genom att utelämna numret men FIFA tvingade dem att använda den. Ariel Ortega tvingades bära 10.an och misslyckades kapitalt i VM 2002. Efter det har Messi tvingats bära 10:an men samtidigt hade han rimligtvis aldrig haft något val. Utan en 10:a på ryggen hade Messi abdikerat, redan i omklädningsrummet.

 

Under hela landslagskarriären har han velat vinna något stort med Argentina, visa att han är en värdig son och arvtagare av Maradonas genialitet men hans landslagskarriär har varit oerhört misslyckad, varit en lång ensam väntan på bollen, vid mittlinjen med hängande armar, nersjunka axlar och blicken stint fäst vid marken. I huvudsak beroende på att Messi är alldeles för bra för ett i övrigt mediokert landslag. Men det finns även andra, mer komplexa, förklaringar som de svackor och den dysterhet som Messi emellanåt även upplevt i Barcelona. Vid några månadslånga perioder under sin 14-åriga klubbkarriär har han blivit anonym, helt verkat sakna glädje och ambition. Pojken med 10:an på ryggen har inte haft en siffra rätt, uppträtt som om han punktmarkerades av en djup depression. I landslaget har det nästan varit ett regelbundet sinnestillstånd, avbrutet av små bevis på hans genialitet och varför han är 2000-talets bäste fotbollsspelare. Men det hade naturligtvis varit lättare om birollsinnehavarna och statisterna hållit högre klass.

 

 

Dagens Argentina herrfotbollslandslag består av en gammal överårig målvakt, ett uselt och väldigt cyniskt försvar, ett mittfält vars bollkåthet aldrig motsvaras av deras talang och så en massa alltför duktiga anfallare. Som inte får något gjort för alla ska underordna sig den magi Messi inte kan uttrycka under de här omständigheterna.

 

Kanske hade det blivit lite mindre dystert ifall inte Halldórsson och den isländska scoutingen läst in sig på Messis straffteknik. Kanske hade det blivit lite bättre ifall inte landslagets förstemålvakten skadad sig före VM och de tvingats ställa en stabbig 38-årig mellan stolparna. Kanske hade Argentina kunnat spela med mindre övervikt ifall man varit mer defensivt och inte försökt föra matcherna med en så pass dålig, långsam och osynkad gammal taggig backlinje. Kanske borde man försökt med en taktik som gjorde de sämsta spelarna lite mindre obekväma än en taktik som gjorde världens kanske bästa fotbollsspelare till en deprimerad statist. I hans alldeles egen show.

 

Messis var den utvalde sonen, i storlek 40,5, som varken kunde fylla sin faders gamla Pumaskor eller orkade bära korset på ryggen.


About this entry