Elva konbärare ”knallar vidare” mot VM-kvarten

Den store svenske hjälten i dag var inte Emil Forsberg och hans misslyckade skott. Det var inte en schweizisk klumpfot som sände oss till kvarten utan Janne Andersson. Här har du elva vilt kämpande potentiella världsmästare som på klubbnivå är relativa konbärare men som tillsammans i blågult sommaren 2018 lyfter sig till ett gäng stjärnor med VM-guldvittring.

 

”De kämpar tills de stupar” och ”det är helheten som är det vinnande konceptet”, sa Janne i TV om sitt 4-4-2 eller 4-6-0 som jag tycker det snarare liknar och så är det ju och kollektivet har skapats och utvecklats av Janne och de andra ledarna.

 

Så man får gärna försöka välja ut enskilda spelare men det går inte att bortse ifrån att det är endast helheten och kollektivet som tagit Sverige så här långt.

 

Det allra bästa är det låga försvaret och det bästa med det låga försvaret är att man krymper matchytan till en liten kolonilottliknande fotbollsplan. Det är så jävla trångt i svenska försvarsområdet att det skapar jättelika öde ytor på resten av området mellan de vita linjerna. Och där löper långsamma svenskar in och ser till att det blir mål på något oortodox sätt.

 

Samtidigt – bollen har verkligen studsat Sveriges väg. Sverige skapade fem hundraprocentiga chanser i första men träffade inte ens mål på en enda utom Bergs  hyfsade avslut som Sommer räddade förtjänstfult. Vad jag vill påtala är att målen har kommit på två straffar, ett skott via målvaktens hand, en lobb, ett självmål och idag en block som ställde målvakten. Med andra ord är det två av sex mål som är riktiga spelmål. Nån gång måste bollen studsa nån annanstans och jag tror den gör det i kvarten – men va fan. Det här laget har med all rätt varit nederlagstippat i två år så visst kan de fortfarande vinna en match eller två, eller tre till.

 

 


About this entry