De svenska analyshaveristerna

En spelare får såga sig själv och laginsatsen efter deras karriärs mest svidande förlust. De får uppfinna förklaringsmodeller för att orka bära besvikelsen men i princip aldrig de utomstående. Det är förlorarnas privilegium men eftersom laget är Sverige och förväntningarna i media var så höga känner sig de svekfulla betraktarna berättigade att själva uppfinna, egna teorier och skuldstrategier. Det är ungefär som ”The n-word” och ”f-ordet” – endast de utsatta får använda det men här anammas det av halva svenska befolkningen inklusive ”Studioexperterna”.

 

Jag är fortfarande chockad, främst över analystrollen och studioexperternas försök till traumabearbetning. Resultatet mot England visste jag ju i förväg, finns beskrivit i ”införtexterna” men varför alla plötsligt ska hitta fel och brister förvånar mig. Ännu har ingen hävdat att det är regeringens och socialdemokraternas fel men det kommer säkert det också.

 

Många av mina manliga vänner köpte rakt av det flera spelare uttryckte direkt efter slutsignalen och det som studioexperterna spann vidare på – att man gjorde sin sämsta match och att spelarna aldrig nådde sin maxnivå. Det är en slutsats jag tycker är alldeles åt skogen men speciellt Nilsson Lindelöf tänker inte åka tillbaka till jobbet i England och erkänna att han och de andra svenskarna är sämre. De menar att de förlorade inte för att England är bättre utan för att svenskarna hade en dålig dag. Psykologiskt riktigt men en helt falsk utsaga – du är aldrig bättre än motståndarna tillåter och här var en bättre motståndare som liksom Tyskland utnyttjade de så uppenbara svenska svagheterna.

 

En vän jag spelat fotboll med i 30 år hävdar med bestämdhet att svenskarna inte har sämre individuell teknik än engelsmännen och att ifall man förlorar har man automatiskt använt fel taktik. För mig är det ett lika galet resonemang som Nannskogs paradigm om att världens bäste målvakt är den som släpper in minst mål, oavsett omständigheterna. Världens bäste målvakt, före kvartsfinalerna, var enligt Nannskog följaktligen fernando Muslera i Uruguay….

 

För mig är den fantastiska resan från krysset på Friends mot Holland till förlusten i går rent ut av simpel att förklara. En enkel och funktionell, väldigt defensiv taktik har ofta fungerat men i går när man mötte så överlägsna huvudspelare så förlorade man. Engelsmännen hade också läst sönder den svenska press som var så överraskande effektiv mot Schweiz.

 

Jag förstår att Nilsson Lindelöf måste säga att ”Sverige gjorde sin sämsta insats i hela turneringen” men varför Frändén och Nannskog ska upprepa det fattar jag inte. Inte heller varför de två menar att svenskarna förlorade närkamper de inte borde förlorat och inte visade rätt attityd – som om de medvetet inte gav allt eller inte försökte till hundraprocent?

 

Jag tycker det är okunnigt och genant! Lätt att sitta i en studio och hitta på efterhandskonstruktioner för att förklara en förlust. Tycker SVT borde ha frågat några av spelare och landslagsledningen omedelbart efteråt ifall Frändén och Nannskog hade rätt? Tror det skulle bli underhållande svar!

 

Nannskog menade att Sverige plötsligt skulle använt en annan taktik och inte försvarat så djupt. För mig är det trams eftersom det här laget inte kan försvara mot snabba omställningar. Granen, Seb och Albin är inte tillräckligt snabba och duktiga på det. Mot några av världens bästa lag med snabbare och mer tekniskt drivna spelare som Tyskland och England hade en sådan taktik inneburit storförluster.

 

Den här taktiken, fast i band lite bättre genomförd var sånt som nästan tog Ryssland till semi. Som gjorde att Iran nästan gick vidare, som innebar att Tyskland inte gjorde ett enda mål på 50 avslut mot Mexiko och Sydkorea. Som gav Portugal en åttondel, som skänkte Japan en åttondel och massor av andra exempel. Det är ett VM där en ytterst defensiv taktik har betalat sig väldigt bra.

 

Jag tror att den här desperata jakten på förklaringar som utgår ifrån att Sverige egentligen inte är underlägsna delvis har ihop med de befängda drömmar som många i media och studioexperterna uttryckte före Englandsmatchen. Förväntningarna var så höga. De trodde verkligen att Sverige var bättre, det blev ett mantra och när man sedan förlorar så här klart och entydigt är det alltid något annat, någon annan – en ny version av ”dolkstötsteorin” som innebär man offret inte är ansvarigt för utgången/förlusten.

 

Sverige var inte usla. Sverige gjorde inte sin sämsta match, Janne Anderssons taktik var plötsligt inte fel. Sverige förlorade helt enkelt mot en avsevärt bättre motståndare som helgar ungefär samma delar av delar av spelet men gör det på ett sätt så mycket bättre att det motsvarar ett tio gånger tjockare lönekuvert. Däremot gjorde Sverige ett par misstag. Det tänker jag skriva om i nästa text.


About this entry