Hur mäter Erik Niva talangutveckling?

Erik Niva har låtit sitt svulstiga, lätt panegyriska språk från Viasat-studion ta över hans VM-texter i Sportbladet. Inför varje ny svensk match har det varit ögonblicket vi aldrig kommer glömma, en livsavgörande händelse för varje svensk, ”den enda dagen” och så nu Belgien som troligtvis aldrig kommer få uppleva något liknande som i dag de kommande 88 åren. Varför? Jo, för att Erik Niva menar att ”det inte existerar någon belgisk talangfabrik”. Inte att den är övervärderad eller så utan den ”existerar inte”.

 

När man ser namnen i den belgiska VM-truppen kan man misstänka motsatsen eftersom i princip alla är klubblagstjärnor. Och inte så fasansfullt gamla heller: de har en 21-åring, en 22-åring, två 23 och 24-årignar som alla har startat här i VM. Lukaku är 25, Hazard 27. De Bruyne 28. Jag tycker det är ett bra betyg på talangutveckling. Det tycker inte Erik Niva, han hittar dessutom på att det program Belgien tog fram efter EM 2000 inte har berört spelarna för de är alltför gamla.

 

För att bevisa sin tes plockar Erik Niva istället fram statistik som visar att belgiska ungdomslandslag varit dåliga på att kvalificera sig till stora turneringar och lite vinner titlar. Det senaste decenniet, typ. Låt oss anamma Erik Nivas sätt att mäta ”talangutveckling”.

 

Av de svenskar som var med och tog U21-guld 2015 var blott två av dem startspelare nu i VM. Förutom Ludwig Augustinsson var  Nilsson Lindelöf reserv för Emil Krafth som skadade sig strax före mästerskapet…

Av de 23 som kvalificerade sig till U21- EM förra sommaren är inte en enda med i VM-truppen.

Av de 23 som tog brons i U17-VM 2013 var ingen ens i närheten av VM-truppen. Ett par har fått spela med vinterlandslaget, de flesta spelar inte ens i allsvenskan.

 

Så kan man misstänka att Erik Nivas sätt att mäta talangutveckling är mindre bra, rent ut av orättvist eftersom en av de viktigate principerna i belgisk ungdomsfotboll är att strunta i serier och titlar – det enda viktiga är att spelarna utveckla och därför spelar man ofta en-mot en och att spelare som är alltför bra eller dåliga för sin åldergrupp får spela med jämnbra som är yngre eller äldre. Kan man misstänka att den av Niva så beundrade svenska ungdomsfotbollen satsade på lagframgångar istället för att utveckla talanger? På samma sätt som svensk tennis länge fick fantastisk uppmärksamhet i media när svenska pojkar och flickor under 17 år tack vare stenhård träning vann en årlig breddturnering i USA som det svenska förbundet och dess journalister i desperat jakt på framgångar kallade inofficiella VM i ungdomstennis men som i princip saknade andra länders talanger?  Den hårda träningen i så unga år orsakade också att de flesta av dem tvingades lägga av ett par år senare med kroniska skador i framförallt axlar och rygg.

 

Kan man misstänka att högtravande texter och slagkraftiga rubriker vinner närkampen mot mer komplexa, sanningssträvande texter när de gäller kvällstidningarnas VM-frossa?

 

 


About this entry