Johan Dahlins miss

Ghoddos slår en fin men feldömd frispark. Det blir 1-1. Media fokuserar helt på Ghoddos och ingen frågar sig varför en ganska lös bredsida från 22-23 meter som är cirka en meter från stolpen kan gå in? Mot en av seriens bästa målvakter. För teoretiskt sett är det en boll som en av allsvenskans bästa målvakter ska klara.

 

Man kan anföra att Johan Dahlin är skymd, att muren kunde hoppat högre, att muren står närmare tio än åtta meter från bollen, att det även står en vänsterskytt vid bollen e t c. Men glöm det. Johan Dahlin läser frisparken. Han vet att en Saman Ghoddos på väg ut i Europa och i stort behov av mål (speciellt på ”himmaplan i Malme) aldrig någonsin skulle släppa den här frisparken till någon annan. Ändå lyckas Johan inte rädda den och det är under omständigheterna närmast att betraktas som en tabbe. Eller summan av en rad av små misstag och brister.

 

Varför jag vet att han läser den är för att hans utgångsposition, alldeles före tillslaget är alltför långt åt höger. Johan står nästan vid stolpen, drygt en meter fel. Som om han tänkte klistra frisparken där. Men den enda anledningen till att han står så fel är att han vill lura Ghoddos att slå frisparken i andra hörnet. Han lyckas med det.

Sedan går allt fel. Han börjar röra sig mot sin vänstra stolpe men förflyttningen går långsamt. Och när man väl kastar sig så ser det inte så där jättesmidigt ut – för en målvakt av den här klassen. Men det är och har alltid varit det som stått mellan Johan och det stora genombrottet – att hans kropp är ganska tung och hans smidighet och explosivitet begränsad. Jag kan på rak arm minnas tre, fyra liknande mål där Johan helt enkelt inte nåt upp – det första är i EM 2009 på ett långskott i första matchen mot typ Ukraina.

 

Johan når visserligen bollen eftersom den är drygt en meter från stolpen men hans muskulatur i handled och fingrar är alltför dålig. Jag har tjatat om det här många gånger. Enligt statistik så släpper en allsvensk målvakt in tre bollar per säsong som han kunnat rädda med bättre träning av hand och handled. Detta tillsammans med mer smidighetträning och plyometrisk träning hade ganska säkert räddat frisparken. Eller så är det hans gamla ”hopparknä” som ställt till det och som gör att hans höft och knäled inte är perfekt koordinerade i sidledsförflyttningar och att han därför inte kan ”trycka till” maximalt när han slänger sig högt. Kanske, kanske känner Johan också en viss rädsla för att kasta sig in i stolpen och att han därför inte slänger sig så hänsynslöst som han borde göra – fast det här sista är blott en teori.

 

Samtidigt bör man påpeka att i fall Johan nu gör fel här så gör forwarden och hans hjälpforwards väldigt många fler, och grövre, fel när de inte gör tre, fyra mål på ett blekt Östersund. Ska de tappade poängen han syndabock är det definitivt inte Johan Dahlin.


About this entry