Norrköping – formtopp utan forwards?

De har åtta raka matcher utan förlust, de har slagit nåt slags rekord genom att göra mål i typ 25 matcher i rad, i teorin leder de allsvenskan med en match mindre spelad än AIK. Ändå tycker jag de saknar en sak.

 

IFK Norrköping saknar boxspelare. Deras trupp består av:

9 mittfältare

6 backar

4 målvakter

0 forwards

 

Nu är det förstås inte antalet som är avgörande (Häcken har 6 med Irandust och gör ändå färre mål än både IFK och MFF och skapar löjligt få chanser med en så kostsam och på pappret bra trupp). Fast ingen av de tre forwards IFK faktisk har på pappret (allsvenskan.se) är en riktig boxspelare utan snarare en slags ”komplementforwards”. De är förmodligen det lag i allsvenskan som har flest avslut eller flest gånger är inne i motståndarnas straffområde utan att göra mål. Norrköping, och Östersund, eftersom de har ungefär samma problem – mycket boll, många snälla passningsgenerösa spelare men ingen cynisk, brutal bombare i boxen.

 

Jordan Larsson borde vara ”mannen” och jag trodde han skulle få sitt genombrott i år men han har ännu inte synkat och inskolats – efter en lång försäsong och 950 allsvenska minuter ser han fortfarande ut som en testspelare som vill oerhört mycket men ofta springer fel, läser lagkamraterna fel och tappar extremt mycket boll. Till och med hans kroppsspråk bär på besvikelse och en ständig ursäkt. Kanske mår han bra av att komma tillbaka till Skåne, jag hoppas det för han har en väldig potential. Jag skulle definitivt starta med honom på lördag. Jordan måste ”förlösas” för han är den nyckelspelare Norrköping behöver för att orka hålla sig kvar i toppen när oktober kommer.

 

Kalle Holmberg må vara regerande skyttekung men spelmässigt är han, som jag påpekade före säsongen, inte en målskytt utan snarare en defensiv forward. Jag tycker mycket om hans attityd och visst trycker han in några mål men en boxspelare och naturlig målskytt är han inte. Simon Skabb är tredje forward men egentligen en slags extraspelare och extremt ovanlig spelartyp som dyker upp här och där och styr in ett mål men vars stora behållning är spelsinnet. Det är svårt att definiera hans uppgift och förmåga men jag ser inte honom som anfallare utan snarare som ”hjälpforward” – likt de där männen som cyklar omkring och letar pantflaskor i papperskorgar.

 

Tre forward, nio mål. Av 25. Med den fotboll Norrköping presterar, speciellt nu när Simon Thern är i form, skulle man ha gjort 35 mål i fall man haft riktiga forwards men bollar in i straffområdet når sällan rätt destination. Inte för att de är dåliga men för att forwards inte är där de borde vara.

 

Alltså kan man med fog påstå att IFK vad gäller målgörandet till stor del har fått förlita sig på offensiva mittfältare. Fast är inte alla offensiva mittfältare egentligen misslyckade ”wanna-bee-forwards”? Flera av IFK:s mittfältare är före detta forwards som tvingats söka sig nedåt i banan för att rättfärdiga en plats i startelvan. Följaktligen gör de inte så många mål per chans. IFK Norrköping skapar många, många chanser men i princip alla bollar in i boxen kommer längs marken, även de från ytterpositionerna. Det går tio instick på varje traditionellt högt inlägg när Norrköping anfaller och det är en förklaring till de få forwardsmålen.

 

Jämför gärna med motståndarna MFF som har 14 forwardsmål av sammanlagt 22.

 

David Moberg Karlsson är en så pass grymt sevärd spelare att han nästan ska ha ett eget kapitel. Allsvenskan mest enbente spelare nu när Ken Sema har lämnat har en  bollbehandling och ryck som fick den där EPL-klubben ( Sunderland?) att för fem, sex år sedan betala drygt 20 miljoner för en tonåring och allsvensk nykomling i Blåvitt. För varje säsong blir DMK mindre egoistisk men hans utveckling är alltför långsamt. Han tar ofta fel beslut och går på avslut när han skall passa och vice versa. Med bättre spelförståelse hade han spelat i en hel annan liga. Istället har han blivit den spelare som motståndarna söker upp på andra sidan planen för DMK alibiförsvarar av alltid. Där han befinner sig defensivt är ständigt motståndarnas bästa yta och det är den MFF ska söka på lördag. Överlasta högersidan och låt DMK ta ansvar för en stor yta och slå sedan en crossboll…

 

De mål DMK gör är dessutom ungefär likadana, hans rörelsemönster och dribblingar nästan identiska i varje anfall. Han är lättläst men kommer ändå alltid till avslut. De flesta ganska dåliga men ändå…  …det finns inte så många andra lagkamrater att passa till…

 

Senaste matchen mot ett väldigt dåligt och osäkert Elfsborg borde ha gett en seger med tre, eller fyra mot noll. Istället borde Elfsborg haft en straff då försvararens ben slår till Jebalis och han fäller sig själv i friläge. 1-1 och det hade inte varit samma ”halleluja” över laget som det nu är med snack om formtopp och stark medaljvittring.

 

Vad som ändå får mig att tro på Norrköping till hösten är Alexander Fransson ankomst och Simon Thern pånyttfödelse. Fransson jobbar kopiöst och skapar ytor åt Thern. Den förre MFF-aren, och HIF-aren, är det passningsnav Norrköping saknat. Han var briljant mot Elfsborg och spelade på den nivå man såg antydningar till innan han försvann till Holland. Rent av seriens bäste innermittfältare just nu. Men får man tag i honom, ligger nära och tuggar och därigenom begränsar hans bollinnehav kommer Norrköping lida.

 

Det är de två nycklar Malmö ska använda sig av på lördag för att vinna.

 

 

 

 

 

 


About this entry