Uwe vann matchen åt Malmö

Den bäste tränaren är han som vinner andra halvlek. Man kan mäta en fotbollstränares framgångar i vinster men också i hur pass omtyckt han är bland spelarna. Det senare är sällan ett riktigt bra mått och det första är beroende på mot vilka lag segrarna tas mot. Dessutom är de båda två mätinstrumenten beroende av varandra. Mourinho var en älskad tränare bland Chelsea spelare till laget slutade vinna rätt matcher (för att inte säga inga matcher alls…) och deras kärlek vändes till förakt. Mourinho tyckte förmodligen precis likadant om spelarna.

 

Magnus Pehrsson var mycket omtyckt till en början men tappade nyckelspelarnas förtroende och till sist fanns inget kvar – utom sympatin för en tränare som bara ville väl men som var alltför lik sin danske företrädare – sympatisk, verserad, pedagogisk men ingen vinnarskalle.

 

Den bäste tränaren är han som vinner andra halvlek, den som förmår att få spelarna att reagera rätt på en ny situation. Som i går när MFF precis som jag misstänkte gick ut och trodde att de redan var vidare, dessutom stärka av ett offside-avblåst drömanfall efter en minut. Cluj var just så starka som de borde visat redan nere i Rumänien. De var överlägsna MFF i första halvlek.

 

Det var inte MFF som var dåliga, även om spelarna och journalisterna påstår det nu efteråt. AC kritiserar MFF:s passningsspel men borde istället lovorda motståndarna sensationellt effektiva mittplansförsvar. Orsaken till det ”dåliga  passningsspelet” var att MFF var lätt chockade av att motståndarna tidvis spelade 3-4-3 och totalt vann mittfältet. Eftersom Allsvenskan innehåller så många ”ängagäng” möter MFF nästan alltid lag som spelar med en eller allra, allra högst två släpande anfallare. Ibland inga alls. Aldrig att motståndarna har tre man på topp, från avspark. Detta störde MFF:s cirklar så mycket att inga normala uppspelsvarianter fungerade och istället för att slå långt, som de borde, blev det klubbrekord i bakåtpass första kvarten. Men när de slog långa bollar upp till Strandberg eller Rosenberg blev det genast farliga tre mot tre eller fyra mot fyra situationer på enorma, tomma ytor.

 

Därefter tappade MFF även bollen och Cluj etablerad det milda tryck och som tillslut resulterade i öppningsmålet och det faktum att John Dahlin räddade ett utspelat MFF från 0-2 i paus.

 

Att deras passningsnav fick gå ut efter 35 minuter för att han fastnade med foten under Lasse Nielsen var en av sakerna som räddade MFF (det samma hände för övrigt med deras lille forward i typ 82:a, under Nielsens rumpa vid en glidtackling som siste man). Så indirekt var Nielsen och hans glidtacklingar en hjälteinsats även på så sätt.

 

I halvtid var Uwe Rösler arg och han fick spelarna att högre upp på banan och våga pressa. Och att ha bollen utan att nödvändigtvis komma till snabba avslut. Så matchen flyttade nästan omedelbart från MFF:s planhalva till Clujs och banade väg för 1-1 och avancemang.  Tack vare Uwe och hans skandinaviskt slipade vinnarskalle – jag tror faktiskt Daniel Andersson drog en rejäl vinstlott när han chansade med en gammal östtysk spelare utan alltför imponerande cv.

 

Men MFF ska försöka undvika det där med skånsk hybris och inte läsa supporterjournalisternas hyllningar för då hamnar man lätt där igen. MFF kan lite bättre än igår men framförallt gick de vidare för att Cluj spelade en usel hemmamatch och sedan var två skador på lagets bästa spelare och en utvisning ifrån att vända matchen och gå vidare, på MFF.s bekostnad. Glöm inte det nu när alla tror att det här ungerska laget är en ”piece of cake” och att man kan lita på ”hemmaborgen”. Varje gång MFF har tagit en meriterande seger och gått vidare i kvalspelet så har det varit andra och sista matchen hemma, inte den första som i nästa vecka. När man börjat hemma har det slutat som i Vardar. Det är ytterligare en anledning till oro inför mötet med FC Vidi om knappt en vecka.

 

 


About this entry