Krislaget Östersund

ÖFK hade tio raka utan förlust till bortamöte med Blåvitt. Nu förlorade de och det låter kanske lite konstig att kalla dem ett lag i kris men det är exakt vad de är. Kris. Dagens Östersund är inte det laget som inledde sviten och som skämt bort oss med bra fotboll.

 

De etablerade, tongivande spelarna är borta. Tesfaldet Tekie skadad och utan honom ingen spelfördelare på innermittfältet. För ett halvårs sedan var Curtis Edwards grovjobbare som kom in från bänken – i dag mittfältsdirigent. Tillsammans med Frank Arin – sällan sett en spelare så bortkommen i en position. ÖFK saknar dessutom både en forward och en mittback. Sonko Sundbergs insats mot Blåvitt var direkt usel. Han var inte varit bra tidigare men i går sjönk han ytterligare en nivå. Tyckte han var väldigt lovande i AIK, idag har han stora problem med allting. Hur en mittback kan springa vid sidan om sin spelare och inte åtminstone försöka störa honom när denne nickar mot öppet mål är en gåta. Han hoppades att någon annan skulle ta luftduellen så han själv slapp. Här ar det minsann inget #vigerossaldrig utan uppgivet, direkt från avspark.

 

Dennis Vidgren erkände utan omsvep att han aldrig borde släppt hörnan utan sparkat bort bollen. Men han släppte den i förhoppning av Keita skulle ta den så han själv slapp. Detta är vad som präglar ÖFK, två månader efter att Potter lämnat: brist på ansvar, osäkerhet, ständiga missförstånd och total offensiv impotens.

 

ÖFK skapade en enda målchans i går, på tilläggstid. Sonko Sundberg nickade visserligen den här gången, från perfekt läge, men rakt på Erik Dahlin. Såg ut som en modig hemnick rakt i bröstet. Dahlin som gav bort kvitteringsmålet hade den här gången inte ens kunnat undvika att rädda, även om han blinkat och reagerat sent även nu. I övrig inte en enda målchans och ingen spelare i straffområdet. Jamie Hopcutt skulle varit där eftersom han är den ende som åtminstone föreställer forward, på pappret. Han var, liksom Arin, totalt anonym och ytterst sällan närvarande på sin arbetsplats, straffområdet. Verkade som Hopcutt skulle ta Ghoddos roll…

 

Vad värre är, ja när det gäller ÖFK är det rent jävla chockande: kroppsspråket! Det var inga tummar upp, inga tacksamma hjälpsamma miner och gester utan blicken ned i gräset och sammanbitna miner. Graham Potter var garant för att ÖFK spelade som ett lag och alltid såg ut som ett starkt kollektiv. Det enda i dag som påminde om Potters lagmoral och styrka var när Aiseh i en TV-intervju sa att vi vinner och förlorar som ett lag. Han sa det utan övertygelse i rösten och med blicken klistrad mot Gamla Ullevis betonggolv. Samma sak när man lämnade planen i halvtid. Spelarna gick en och en, inte tillsammans för att stärka varandra så som de alltid brukade göra.

 

Om inget drastiskt inträffar tror jag att ÖFK nu kommer inlett en svit med flera i rad utan vinst och det kan bli rena katastrofen mot ett taggat Giffarna i helgen.

 

 


About this entry