En bra förlust

Det gjorde ont att se MFF i söndags. Alla dessa förtidiga utlösningar i de vita kortbyxorna: besvikelsen, frustrationen, de många sneda, vinga, dåliga avsluten som liksom aldrig kom längre än de malmöitiska innerbyxorna. Sällan har 0-0 varit en så tydlig, emotionell förlust och som salt på såren en ung, dumdryg motståndarmålvakt som hade ”förväntat sig mer” – som om inte 20+avslut räckte?

 

En skittung förlust, speciellt som guldvittringen nu helt försvann. Faktum är att det krävs poäng borta mot Häcken för att MFF ska kunna ta en tredjeplats – förlust på söndag är en katastrof betydligt större än att förlora hemma mot Besiktas. Inte enbart för att man då ligger sexa utan för att man har så svårt program kvar.

 

Men. Matchen som helhet var bra inför Europa League-mötet mot turkarna. Dels bidrar det till motståndarnas självklara underskattning, dels gör det spelarna än mer fokuserade på uppgiften. Markus Rosenberg sa i TV att de hellre hade haft självförtroendet av en seger mot Sundsvall i bagaget men jag tror tvärtom det var bra, för torsdagsmatchen. Visst hade alla önskat en vinst men för varje enskild spelare var förlusten en psykologisk vinst inför en svår uppgift. Det är inte självförtroende MFF-arna behöver, det är mod och stolpe in som krävs och jag tror det är en naturlig fortsättning på de två djupt frustrerande mötena med Giffarna och Norrköping.  Bollen ska bara in, tur och otur jämnar ut sig och MFF har gjort sig förtjänta av lite tur.

 

Mest ont i söndags gjorde Antonssons oförmåga och oskicklighet. Han är inte bättre än så här, han påminner om MFF på den tiden man hade anfallare för en mittenplacering i allsvenskan. För det är i ett sådant lag Antonsson hör hemma – inte i ett topplag där det krävs bättre teknik och större potential. Folk tjatar om att Antonsson gjorde mål sex matcher i rad – Mattias Lindström i HIF gjorde mål i fem allsvenska matcher i rad för några år sedan och det var typ de ända mål han gjort i allsvenskan – statistik är den fattiges religion. När någon hänvisar till statistik så känner jag instinktivt att den personen inte kan tillräckligt med fotboll för att förklara det han vill på ett bättre sätt. Stats är den fotbollsblindes stav.

 

Lasse Nielsens klumpfötter. Tanken var rätt men utförandet väldigt dåligt. Nu är det ju inte mittbackar som ska avgöra men MFF sprider målskyttarna över hela laget för att man likt Norrköping skapar många chanser men inte har några riktiga målskyttar (förutom Rosenberg, skadade Strandberg och den mobbade Jordan Larsson). Fast Traustasson har känslan – när kommer Uwe inse det? Molins var väl tänkt som tredjeforward men uppenbarligen så skadad och sliten att han inte är att räkna med i år. Molins har nu varit i MFF i tio veckor och är ännu inte i spelbart skick. Vad köpte man egentligen?

 

Den enskilt mest smärtsamma missen var Eric Larssons chans – fast han slog faktiskt flera riktigt bra inlägg till skillnad från de senaste matcherna. Nu kommer bollen alldeles jävla perfekt för att han ska kunna dra till med en skön sträckt vänstervrist. Hans självbild är dock så taskig att han inte tror sig kunna använda vänstern trots att han faktiskt bara måste. Det är tio gånger lättare att trycka till med vänstern och hoppas på en ren träff än att lobbbredsida i trafik så perfekt och hårt från det avståndet. Så Larsson och hans spelintelligens försöker naturligtvis bredsida bollen från 17-18 meter på volley och den hamnar naturligtvis fyra meter över och två meter utanför. Dessutom var det så pass nätt och kraftlöst att bollen säkerts blockats

eller räddats ifall den gått på mål. Så det är en jättechans och två individuella misstag av samme spelare.

 

Axén sa före matchen att de som möter sin gamla klubb antingen är bäst eller sämst – Eric Larsson var inte bäst mot Giffarna.


About this entry