Brott och straff

Äntligen hann rättvisan i kapp Neymar. Vissa kan tycka att de sex års fängelse han nu hotas av kan vara i underkant för en vaneförbrytare vad gäller filmning och allmänbedrägligt uppförande på fotbollsplanen. Förmodligen är dock bedrägerianklagelserna den här gången blott av mildare, och ekonomisk, natur. Inte de på naturgräs. Det kommer under alla omständigheter att bli svårare att lura den här domaren än de med visselpipa och alldeles säkert är att Neymar inte spelar i Real Madrid under överskådlig framtid. Vilket på sätt och vis är synd för att han skulle så fort hans nya miljarder är i hamn strunta i att prestera på planen – ungefär som han ofta uppträtt i Paris och nu nästan gjort sig omöjlig där. Men bara nästan – kanske har Neymar nu ingen annanstans att gå än till Saudiarabien, Uzbekistan eller Kina när nu Spanien är omöjligt. Och då stannar han väl i Paris och säger ”perdon mes amiez”. Brassen är en läckerbit med boll som dock alltid kostar mer än han smakar.

 

Det är den spanska rättvisans kvarnar som mal just på det här väldigt speciella sättet. Oavsett hur skyldigt Neymar är känns det här åtalet och hotet om sex år utan boll men med fotboja som en katalansk åklagares blöta dröm. Precis som att skattedomarna mot Messi och Christiano Ronaldo råkade bli två väldigt villkorliga år – just på gränsen till fotboja men omvandlade till feta böter. På samma sätt bör våldtäktsanklagelser mot CR7, som nu gör comeback, ses. Tajmingen efter att Ronaldo lämnat Spanien är ingen tillfällighet. Ingenting är en tillfällighet, speciellt inte att åtal mot Neymar väcks ett par dagar efter att Madrid förnedrats i El Clásico.

 

Andra men mer slagkraftiga brott används i det som fullkomligt bedrägligt kallas för amatörboxning (finns det överhuvudtaget någon amatörboxare kvar och hur livnär de sig då?).

 

I går tisdag upphävde idrottens egen överdomstol CAS i Schweiz uteslutningen av en av de två kandidaterna till posten som ny ordförande i Internationella amatörboxningsförbundet (Aiba). Interim-ordförande är en uzbekisk affärsman som av USA:s skattemyndighet utpekats som ”en av Uzbekistans ledande kriminella med starka band till heroinhandeln”, läser jag i The Guardian. Tack vare CAS tvingas nu Gafur Rakhimov gå en titelfight på lördag mot den före detta ordföranden för Asiens boxningsförbund, Serik Konakbayev. Det lär bli flera ronder. Serik är av för mig okänd nationalitet liksom den före detta ordföranden för Aiba, Wu Ching–kuo, som anklagats för att ha förskingrat så mycket pengar att förbundets tvingats ta stora inte helt transparanta lån på ett par hundra miljoner kronor från olika ”syndikat” i Asien. Nationalitet eller från vilken kontinent pengarna slutligen kommer ifrån är inte heller så viktigt i sammanhanget. Detta är dock ett av skälen till varför Tokyo vill slänga ut boxningen från OS-programmet 2020.

 

Personligen har jag alltid funnit boxningsvännernas förklaringar varför just boxning är en extra fin och ren sport lite skrattretande. Då har man ofta skyllt det dåliga ryktet och maffiastyrningen på proffsboxningen. Säg så här – när det gäller boxningen finns absolut inga amatörer. Hela iden med sporten är ju ett brott mot de lagar om misshandel som finns i alla stater, i Sverige, i Uzbekistan, i USA och Schweiz. Ett OS utan boxning är en bra början på att rena begreppet sport från allt blod, alla brott och våldsamma dödsfall som kletat sig fast på boxningens handskar.


About this entry