Modet att misslyckas

Jag tillhör dem som varit kritisk mot Janne Anderssons laguttagningar. Och mot de som fått ingå i trupperna. Och de som spelat, för Sveriges herrlandslag. Jag har dissat och hävdat att spelarna är alltför gamla, dåliga, otekniska och i total avsaknad av målsinne.

Och ändå. Ändå så visar de ibland ett helt fantastiskt anfallsspel. Ja, trots att Marcus Berg gjorde mål i går mot Ryssland och spräckte måltorkan är det fortfarande främst mittbackar och yttermittfältare som gör mål förr Sverige men ändå – de vinner ju och de spelar i emellanåt i andra halvlek mot Ryssland ett briljant anfallsspel som bygger på ett hängivet, närmast overkligt löpande utan boll.

Det andra målet föregicks av säkert 20 passningar på spelare i rörelse. Att Sverige springer mer än Ryssland är fantastiskt. Liksom det var att se Kristoffer Olsson briljera med små, sydländska överkroppsfinter och kvicka fötter.

Det går inte att bortse ifrån det där att Jannes Sverige levererar. Mot alla logik. Men hur bär han sig åt – hur blir dussinlirarna stjärnor först när de bär gul tröja och blå byxor?

Taktiken, naturligtvis. Och den defensiva grunden men vad som skiljer det här landslaget från alla andra utom möjligtvis Island under Lagerbäck är att de också vågar spela offensivt emellanåt. Pressa högt, hålla i bollen, utnyttja hela planen.

Det viktiga tror jag är att Janne Andersson lär spelarna att lita på varandra och att den kollektiva styrkan är starkare än alla andra. Han ger dem självförtroende att våga det som de i andra sammanhang aldrig skulle gjort för risken att misslyckas är så stor. Men tror man tillräckligt mycket och att alla tänker likadant är man en stor, framgångsrikt kollektivt av vardagliga snedsparkare på klubblagsnivå.

Har med andra ord svårt att se någon konkurrent till Janne i tävlingen ”Årets idrottsledare”.


About this entry