Joel Andersson, seriefinalen och landslaget

Såg Sveriges näste högerkorridorsspelare förlora seriefinalen mot FC Köpenhamn. Inte en självklar del av min vanliga fotbollssöndag men eftersom min nya kvinna är FCK-are, liksom de flesta andra här på Vesterbro, har jag inget val. Dessutom hade vi tillbringat helgen i just den delen av Jylland motståndarna kallar sitt hem (Herning, Horsens, Skonderbrog).

Det var ingen bra match. Visserligen intensiv, högt tempo med bra inramning men också full av felpass och misstag. Båda lagen lägger löjligt stor vikt vid fasta situationer vilket gör att man ständigt söker frisparkar på offensiva tredjedelen vilket innebär att det varje gång blev spelavbrott på 30-40 sekunder. Dessutom ganska händelselös match med få målvaksingriåanden.FCK spelade 4-3-3 med Pierre Bengtsson som ganska offensiv men dysfunktionella vänsterback och FC Midtjylland 3-4-3 där Joel helt stängde Pierre som högeryttermittfältare. Mest rättvis är väl att säga att de tog ut varandra men Joel var bättre och hade mer boll än Pierre.

Resultatet 2-1 berodde helt och hållet på att gästernas trebackslinje var uselt organiserad. De hade problem både med uppspelen och när FCK anföll med tre spelare. 1-0 kom på straff efter att FCM vid uppspel tappat bollen högt på egen planhalva flera gånger i rad. Den sista orsakade en straff som ganska unge Robert Skov sköt hårt, högt, skruvat och stolpe in. Närmat otagbart för alla målvakter.

Segermålet, strax efter kvitteringen i mitten av andra, kom mot ett samlat försvar som varken tog vara på returer, markerade eller var speciellt angelägna att blocka. FCK:s inhoppade polske mittfältare sköt från 25 meter mellan två försvarare som bara skymde målvakten. Det hade varit en plockeboll ifall inte försvararna stått stilla och skymt sikten likt en mu med en dörr i mitten.

Båda lagen ville ställa om snabbt och FCK skapade en del bra chanser på FCM misstag. FCM hade många lägen 3 mot 3 och 3 mot 4 men lyckades i princip aldrig nå annat än hörnor och inkast. Eller frisparkar att lyfta in i den överbefolkade boxen.

Förutom svenskarna uppmärksammade jag den tekniske och irrationelle Rasmus Falk som fått en märklig anonym roll som balansspelare på mitten. Det innebar att lagets bollskickligaste spelare i huvudsak sprang omkring utan boll men också sprang väldigt mycket. Han var uppe i 8,5 kilometer redan efter en timme. Den jydske ”brassetian” Evander var oerhört duktig med boll första halvtimmen men tröttnade tidigt.

Joel Andersson var bland de bästa på plan. Lugn och trygg med bollen trots CK höga press. Ständigt spelbar och med en tuffhet och beslutsamhet i fötter och kropp jag aldrig såg i Häcken. Jag tror inte han hade ett enda bolltapp på hela matchen och han vann många närkamper. Sedan hade han inga spektakulära dribblingar heller men hans trygghet och förmåga att ligga i rätt och värdera rätt är en stor tillgång för alla lag, i alla ligor. Hans position som defensiv yttermittfältare och tidig inläggsspelare är som gjord för ett svenskt landslag med trebackslinje. Eller som väldigt offensiv högerback i en med fyra det vill säga en ”högerkorridorsspelare”. Ett nytt begrepp som betyder att Joel Andersson inte behöver någon lagkamrat varken framför eller bakom sig. Jag tror den äldre ”J Andersson” kommer uppskatta det mycket de kommande åren när Seb Larsson långsamt kommer gå ned sig i det allsvenska tempoträsket.

Att FCK nu med trepoängsledning och cirka 15 matcher kvar skulle springa iväg och vinna titeln tror jag inte. De ser stabila ut och har flera individuellt duktig spelare men är en klass sämre än förra säsongen och saknar en Delaney balansspelare som passar mer och springer mindre, ett passningsnav. Dessutom är de tunga, långsamma mittbackarna väldigt exponerade för omställningar när de står högt som de förmodligen kommer göra mot de flesta andra danska lag.


About this entry