Legoidrottaren Stefan Holm och hans 33 457 bitar

Jag beundrar Stefan Holms mod. På allvar. Att ge ut en bok som troligtvis ingen läser kräver mod, eller hybris i 2.40-klass. Eller båda men ifall du inte försöker på 2.42 eller 2.43 kommer du aldrig hoppa så högt. Legionären, och den före detta höjdhopparens bidrag till svensk idrottshistoria, förutan den han gav rent fysiskt som OS-guldvinnare, är en bok vars läsekrets jag absolut inte ser. Och som måste vara det nördigaste jag någonsin läst. Men ifall nu E-sport är på riktigt, varför inte Legoidrott?

”Svenska Sportbitar” (Pug förlag) har underrubrikerna:
1. Byggt och berättat av Stefan Holm
2. Fotograferat av Mikael Solebris
3. Ravelli, Klüft, Foppa, Borg med flera
4. 21 klassiska idrottsögonblick & 33 457 legobitar

Det är knappast en bok för sporthistoriker, Stefans texter alltför korta och ganska opersonliga för det, tycker jag. Det är knappast en bok för unga legobyggare för scenerna är komplicerade och nästan alla inträffade när den genomsnittlige legobyggaren inte var född. Jag tycker det ligger en motsättning mellan legobyggande och sporthistoria men kanske har jag fel. Fel tyckte Stefan Holm jag hade förra gången jag recenserade en av hans böcker. Det är kanske tio år sedan och Stefan bombarderade mig med flera oerhört långa mail där han matematiskt försökte bevisa felaktigheten i mitt relativt låga betyg. Men den här gången har jag kanske verkligen fel.

Boken saknar varken humor eller Sjöbergs ”2.42” men byggherrens allvarsamma tablåer och kortfattade personliga minnen övertygar inte riktigt mig. Enligt konkurrenten Linus Thörnblad i boken om utbrändhet (läs recensionen här, snart) var Stefan vinnarskallen personifierad som förutom smärtstillande till och med rakade skallen för att minska vikten. På sätt och vis karakteriserar väl en vinnarskalle av just modet att även göra något helt annat och väsensskilt. Att kunna ha max fokus på flera saker, bara inte samtidigt (läs mer om det här i recensionen av Albin Tingsvalls bok).

I förordet till ”Svenska sportbitar” menar Carolina Klüft att en förklaring till de makalösa framgångarna var att legobyggandet fick Stefan att slappna av inför stora finaler. Så kanske är det här inte är en bok för de redan vuxna sportintresserade legobyggarna runt om i landet utan i första hand en istället en terapi- och träningsbok som Zlatan och andra elitidrottare borde närstudera för att ”bita ihop” vid rätt tillfälle och inte riskera ohälsa och utbrändhet?


About this entry