Varför Hillsborough men inte Heysel?

Vilket ansvar har supportrar? För historien, dess klubbs historia och hur stor del av klubben är de egentligen? Det är en sak att högtidlighålla titlar och triumfer men hur vårdar man sår och tragedier? Vilket ansvar har den som försöker skriva en bok ur supporterperspektivet?

Frågan ställs på sin spets när jag först läser Erik Nivas reportage om människorna som kämpar för upprättelse och mot glömskan över vad som hände på Heyselstadion 1985. Sedan läser jag Björn Melins Liverpoolbok där det knappast nämns förutom att Phil Neal påstår att allt var en konspiration mot Liverpool, den där matchen där 39 människor stenades eller klämdes ihjäl när Liverpoolsupportrar stormade den neutrala läktare där även Juventussupportrar höll till. En konspiration för Phil och de andra engelsmännen förlorade på en feldömd straff.

Samtidigt har den nuvarande UEFA-ordföranden Platinis målgest och lagets firande av segern ersatts med förlägen tystnad. Juventus som vann flera mästerskap genom mutor och fusk låtsades inte om segern i Bryssel och framförallt inte om de 33 italienare som dog. Det dröjde 20 år innan klubben officiellt visade sin sorg. Vad skiljer egentligen minnet av de Torinospelare som omkom i flygkraschen 1949 med grannklubbens supportrar som klämdes ihjäl mot en betongvägg på Heyselstadion?

Jag har lätt att identifiera mig med Björn Melin: fotbollsnördig högskolekommunikatör i Kristianstad som skriver böcker om idrott. Vi delar inte enbart yrkesbakgrund och sportintresse utan även ålder och, tror jag mig förstå efter att ha läst ”Liverpool Football Club – You’ll Never Walk Alone” (Roos & Tegner), fascination för det mångfasetterade livet som fotbollssupporter. Vi gillar uppenbarligen också samma sång även om jag som före detta ordförande i Celtic svenska supporterklubb föredrar att alla sånger sjungs med originaltexten och inte görs om för snäva supportersyften.

Jag har lite svårare att identifiera mig med hans bok som i huvudsak är trevlig, lättläst och med en fantasifull supportervinkel som gör att vi slipper en massa uppräkningar av namn och resultat. Men det personliga hade kunnat bli ännu mycket bättre ifall den renodlats. Låt oss ta målvakten i hans all time Liverpool eleven som exempel.

När man läser boken får man intryck att den utvalde målvakten är med för han var Björns favo. På baksidan anges skälet till att han är en ”legendar”. Sällan har väl begreppet missbrukats mer än vad det gäller Sander Westerwelds mycket mediokra karriär i Liverpool. Jag kan nog räkna upp 10, 15 målvakter i Liverpool som var bättre. Han var ett felköp som blev kvar i brist på andra och under en tid så klubben underpresterade. Så varför Sander om man nu ska välja en målvakt? Då är Martin Hansens litterära redogörelse för åren på träningsanläggningen Melwood mycket intressantare ur supportervinkel efterkommen ger en sällsynt och mycket uppriktig inblick i akademilivet. Men ska man välja Sander som säger dig vara die hard supporter och hans 103 (Wiki säger 75) matcher i Liverpool – varför missar Björn chansen att fråga Liverpoolsupportern hur det var att göra två matcher för Everton? Inte så många uttalad röda livslånga supportrar i modern tid har även spelat för konkurrenten. Istället får vi för femtioelfte gången höra Glenn Hysén berätta hur mycket de söp varje eftermiddag och med välbehag romantisera om hur det stank sprit när semi-alkisarna joggade i gång nästa morgon på Melwood. Kul!

Det är frågan om hur pass personlig man ska vara i förhållande till historien. De riktigt bra supporterböckerna är hämningslöst personliga medan de dåliga bevarar en slags rigid högtidlighet och inte vill skilja på supporterskap och klubb. De försöker identifiera sig med klubben så som människan med en religion och det går alltid galet för all tvekan eller ifrågasättande blir då till blasfemi. Speciellt utländska supporterböcker tenderar till att bli så här vansinnigt högstämda och allmängiltiga eftersom författarna ser sig som både självutnämnd ambassadörer och introduktörer. Björn går en medelväg, jo han är ganska personlig men det är just det rejält intimt ”Pool-personliga” jag sakar. En supporter som har en högerback som favo-spelare genom alla tider bara måste bära på en egen, bra berättelse.

Varför skrev han boken?
Vilka är hans pubar och restauranger, hans rutiner och supporterritualer?
Hur många matcher har han sett, var sitter han (för man sitter i engelsk fotboll)? Vilka avgörande matcher har han sett på plats och vad får honom att föredra Phil Neal framför flera dussin av överhaussade engelska fotbollssparkare som gjorde mål eller tacklade tufft i rött (eller grönt, eller vittrosa eller någon annan av klubbens alla officiella tröjfärger genom åren)?

Jag älskar greppet med att låta andra supportrar berätta men varför är den utmärkte kocken Tommy Myllimäki poolsupporter och kunde han inte presenterat en annan toast än en med massor av oxfilé? Jo jag vet, det är väldigt rött kött men skriv då att det var orsaken till valet, annars framstår det ju som liverpoolsk vardagsmat.

Borde Björn Melin stryk Phil Neals fruktansvärda utläggning om konspiration? Eller är det rätt att publicera den men varför då inte en fotnot eller egen kommentar. Kanske tycker Björn samma sak – att det var en konspiration och att de 39 människoliven, juvesupportrarnas minne inte platsar i hans bok. Men samtidigt ägnar han stor, och rättmätig, plats åt Hillsborough 1989 där 96 Liverpoolsupportrar klämdes till döds. Och vad är det egentligen för skillnad mellan de här ihjälklämda supportrarna mer än att de, jag och Björn alla är just identifierar oss med ett stort gammalt fotbollsföretag vars ursprung är den smittsamma leken med bollen?


About this entry