Tenniskommentatorers tvångsmässiga romanskrivande

Det är något med tennis och wannabe-författare. De kan inte motstå varandra fast de borde. Några av de bästa litterära analyserna om sport handlar om tennis – några av de sämsta skönlitterära texterna jag läst är skrivna av män med grovt genuin tennisförankring. Så varför förväxlar de en penna med ett litterärt ankare? Varför verkar det som om böckerna är författade med samma fattning som rackets?

En bra men aningen avlägsen förklaring är spelets likheter med fotboll. Dels fysiskt, dels mentalt, framförallt är geometrin gemensam – det gäller att hela tiden hitta vinklar och luckor och därigenom pressa motståndaren till misstag och dåliga slag – se ett fotbollslag pressa högt och det är nästan exakt som tennis fast den ena spelaren enbart försöker döda vinklarna.

Tenniskommentatorer skriver romaner. Inte non fiction-titlar om fotboll som fotbollsjournalister numera gör i tid och otid utan just en fri fantasi som eventuellt har med spelet begränsade yta att göra – tenniskommentatorer har kanske ett behov av att applicera spelets skönlitterära element på en större scen på samma sätt som köket och maten blir en metafor för den ensamma människans begränsade sociala men likväl tvångsmässiga ritualer i ”Det var ikke planen at købe kålroer” (Ekbátanan förlag). Gamla, billiga grönsaker i ugnen, sprit och dåligt sex i världen utanför köket. Kanske. Tenniskommentator – bliv vid din last.

Björn Hellbergs tjugotalet kriminalromaner är en guldgruva i svensk litteratursociologisk kontext. Hellberg skrev som han talade, en tillkrånglad, ålderdomlig folkskolesvenska från mitten av 1900-talet full av vilsna adjektiv. Och sålde miljoner exemplar. Unge Anders Haarhr Rasmussen har skrivit en matroman på talspråk ur munnen på en ung, misslyckad kvinnlig akademiker i Brooklyn hösten 2008.

Jag träffade författaren på danska bokmässan. Han var väldigt sympatisk och vi hade nog kunnat prata sport och litteratur i många timmar. Jag gillar den korta romanen i ett litet format med hårt omslag. Jag gillar till och med anslaget med att handlingen är helt förlagd till ett kök. Dessutom gillar jag tidpunkten för romanen eftersom jag också var i New York när Barak Obama blev vald första gången. Men romanen fungerar inte.

Det är ett ovanligt grepp att låta en enda person prata romanen igenom. Det är ungefär som en teaterscen, en monolog men istället för att låta kvinnan berätta och fundera på maten hon lagar och livet hon misshandlar refereras hela handlingen, av författaren som nu råkar vara tenniskommentatorn. Det känns helt enkelt som att Anders Haarhr Rasmussen gör samma sak som han gör för danska Eurosport och det fungerar bättre i TV än i romanform.

Det mest troliga är väl att texten var menad som ett dramatiskt stycke, en nu omskriven enaktare, eller tresetare som huvudpersonen förlorar stort och som konsekvens tvingas lämna de stora tävlingarna och nästa gång ställa upp i en försörjnings – tillika evakueringsturnering i Mellanwestern. Som julunderhållning. Just det är en lustig parallell till den varma ständigt grönsaksfyllda ugnen i Brooklyn men det är mycket annat jag inte fattar. Som den långa, ingående beskrivningen av en ytterst brutal och förnedrande porrfilmsinspelning. Huvudpersonen får helt enkelt inte det nödvändiga psykologiska djupet för att romanen ska fungera.

Rent matlitterärt finns här en del poänger och lustiga, tendensiösa överväganden som tidsmarkörer – det är ganska bra rent matmoraliskt och språket rinner ned utan motstånd eller hinder men texturen är inte allt. Jag tycker tyvärr inte det här romanreceptet fungerar.


About this entry