”Sunderland til I die”

https://www.google.com/search?client=safari&rls=en&ei=ZRJMXNu9BaeKmgWwnK5I&q=sunderland+til+i+die+trailer&oq=Sunderland+til+I+die&gs_l=psy-ab.1.9.0i67j0i10i67j0i10l2j0j0i10l2j0j0i67j0.22475.26691..31543…0.0..1.1053.4448.2j4-2j4j0j1……0….1..gws-wiz…….35i39j0i131.uFJ2PO3eHSQ
För tio år sedan slog de Man City hemma med 8-1. Det var Andreas Isakssons och Svennis sista skälvande EPL-minuter (Isak har sagt mig att spelarna ville hämnas på ägarna och släppa in så många mål som möjligt. Isak tyckte själv han gjorde en av karriärens bästa matcher).

Nu är det andra tider. Andra mål.

Man City har hur många oljemiljarder som helst bakom sig och siktar på CL-final. Sunderland siktar på att ta sig upp ur serieträsket och har troligtvis den enda före detta EPL-arenan utan boxar. Jo någon besutten supporter måste de väl ha men annars närmast stinker Netflix-dokumentären om en av England sämsta professionella fotbollsklubbar av bitter, blekhyad engelsk arbetarklass i övre medelåldern – de vars livs enda romantiska ögonblick är överraskande Sunderland-framgångar och Brexit-omröstningen.

Deras blekfete före detta ägare ville göra en film om klubben. Första delen av åtta blev 38 minuter lite väl haussade minuter om människor som hejar på en klubb som för närvarande inte tillhör de två översta divisionerna. Egentligen skulle videon handla om hur klubben tog sig tillbaka till EPL från The Championship men redan på försäsongen förlorade de hemma mot Celtic med 0-5 och sedan åkte ur en serie för andra säsongen i rad. Men det kanske kommer. Jag har sju avsnitt och en eventuell andra säsong kvar.

Filmen hade gärna fått vara tydligare med de ironiska socioekonomiska skillnaderna. Klubben fick en miljard kronor i TV-intäkter i EPL medan de flesta supportrar verkar fördela det lilla arbetslöshetsunderstödet mellan puben och puben.

Alla är bleka i hyn men rosiga om kinderna av allt hat och den aggressivitet kameran ger den chans att lufta. Alla står upp, eller ställer sig upp, alla är alltför frustrerade för att sitta och nävar knyts och skakas i varje scen. alla vill hämnas, på spelarna men speciellt på ägarna. Alla spelarna verkar vara lika bleka, lika aggressiva men yngre. Och de har ett betlat jobb, i alla fall ljust då när filmen spelades in.

Sunderland har bara en kvarts miljon invånare och verkar vara en slags Landskrona Bois i jämförelse med grannen Newcastle, och Malmö FF .

Gigantiska sociala problem, lillebrorskomplex, en klubb som aldrig försökt spela vacker fotboll och skulle det komma fram någon med samma tekniska färdigheter som Toons alla legender, typ Jocke Nilsson eller bröderna Farnerud skickas de omdelbart i väg. Liksom Bois hade Sunderland sin storhetstid på 70-talet då de bland annat tog en fruktansvärt tursam FA-cupseger mot Leeds. Detta av en klubb som ungefär 25 gånger på 38 minuter beskrivs som ”massive”.

Men det är en bra film om supporterhaverister!


About this entry