Varför alla dessa lögner om det mentalt miserabla Chelsea?

Dålig grannsämja. Det ligger redan en kyrkogård utanför Stamford Bridge. Där är trångt men det finns alltid plats för en misslyckad säsong av grannen i Europaleague.

Låt oss tala om lögner, och självbilder. I Chelsea, i Viasat och i den gamla filmen ”The Big Lebowski”.

Martin Åslund är en klok och ärlig man på Viasat Fotboll. Inför matchen Man City – Chelsea i söndags deklarerade han att Chelsea var totalt utspelade i första halvlek i förra mötet lagen emellan, i London.

Minuterna senare haussar Glenn Strömberg Chelseas insats i samma match. Det är ingen hejd på superlativerna. Han påstår också att Chelsea spelade ut Arsenal veckan före och sammanfattar läget så som att ”Chelsea är en mycket tuffare motståndare för Man City än vad Arsenal var”.

Vi som följt Chelsea inför mötet med MFF vet ju att det är lögn. Så slutar det också 0-6 men Glenn Strömberg gör ingen pudel. Liksom mot Arsenal, och i förra mötet mot Man City är Chelsea utspelade i första halvlek. Man City borde då ha gjort lika många mål som i söndags – innan de mörkblå tog ledningen alldeles före halvtid. Arsenal gjorde tidigt 2-0, borde gjort än fler mål före halvtid och spelade sedan av matchen i andra halvlek.

Så varför sprider Glenn Strömberg, troligtvis medvetet, dessa lögner? Liksom, den i det här fallet, patetiske Pontus Kåmark vilken på falska grunder haussade Chelsea efter matchen i december. Då skrev jag i frustration om Viasats tittarförakt. För de kan ju naturligtvis fotboll båda två, de vet hur det är och ändå väljer de lögnen, gång på gång. Varför?

Man kan tycka jag är överkänslig men det handlar ju om hur TV-kanalen uppfattar mig, den enskilde, genomsnittlige fotbollsintresserade tittaren. När jag själv var sportjournalist fick jag ofta bakläxa för att jag vägrade följa den traditionella dramaturgin. Jag analyserade aldrig resultatet utan matchen vilket gjorde en del av Dagens Nyheters läsare och mina chefer förbannade. Samtidigt som några av tränarna visade sin uppskattning. Hur kunde jag vara så okunnig och idiotiskt att jag dissade ett lag som vann, speciellt om vinnarna var från Stockholm? Varför förvirrade jag läsarna genom att ifrågasätta normen och den etablerade bilden?

Ett MFF-relaterat exempel: när Hammarby med ett halvt juniorlag vann 4-2 i cupen mot ett håglöst hemmalag utan riktig ledare valde jag att kalla det pyrrhusseger. Att man inte skulle övervärdera den. Kul för de unga spelarna men den sa inget om Bajens framtid. Det blev läsarstorm. Säsongen efter åkte Bajen ur allsvenskan…

Glenn Strömberg och Pontus Kåmarks falska analyser grundar sig egentligen på kanalens uppskattning av vem jag är, vad jag vill höra, hur låg min intelligens egentligen är. Valet av dramaturgiska grepp för att öka intresset är resultatet av kanalens bild av mig. Den krockar i det här fallet med min självbild. Jag, och troligtvis de andra abonnenterna (liksom medpartens av DN:s läsare), är inte så korkade som Glenn, Pontus och Viasat tror. Jag tycker det hela är förnedrande, och föraktfullt, trots att Martin Åslund försöker styra upp det.

När Glenn, Pontus och Viasat tar till så uppenbara lögner för att försöka förhöja sändningens värde tycker jag de går alltför långt. Men de gör det av rädsla, lögnerna får skyla deras oro över svikande tittarsiffror och läsarklick. På samma sätt som Niklas Holmbergs överdrivna röst och gester får dölja hans osäkerhet men hur dum och enfaldig tror de egentligen att jag, den genomsnittlige Viasat-abonnenten, är?

Sammantaget visar det här att min analys efter lottningen i december var ganska rätt – Chelsea är för närvarande ett ganska dåligt lag i kris, spelmässigt och speciellt mentalt. Framförallt i förhållande till vilka fantastiska internationella storstjärnor man har på såväl plan som på bänken.

Ifall ni såg repriserna på målen i söndags och inte följde målskyttens jublande utan kroppsspråket hos Chelsea-spelarna var det en lektion i mental misär. Ett lag hade slutit sig samman, samlats, försökt bearbeta det som grupp. Istället fick vi se spelarna göra det inga fotbollsstjärnor egentligen längre gör någonsin – de skrek på varandra utan att hålla för munnen och dölja läpparna. Det var stora hotfulla gester mellan lagkamrater och ingen gick emellan. Istället vandrade ”kamraterna”, med sänkta huvuden, åt var sig håll, vände ryggen åt problemet och lösningen med händerna på höften och armbågarna utåt.

Den relativt unge och oerfarne målvakten Kepa tog tillfället i akt att skyla sin egen oförmåga genom att redan innan bollen var över linjen till 3-0 adressera och skuldbelägga sina lagkamrater. Helt fantastiskt!

Det var ju för övrigt exakt samma start mot Man City som det var mot Arsenal. Eller när Bournemouth eller Wolves började attackera. Chelsea vek ned sig totalt. David Luiz ger varje gång intryck av att vara en gammal förvirrad föredetting på helt klart fel plats i livet. Fast bilden är inte fullständig, han är fortfarande väldigt duktig på att slå passningar över 20 meter. Det är lätt att glömma när han ser ut och beter sig som en brasiliansk ”Big Lebowski, han vars malplacerade självbild aldrig rämnar trots hans misslyckade liv: ”I’m the Dude you know”!

Jag förmodar att Chelsea, till skillnad från Viasat, har dragit slutsatserna och varit ärliga mot varandra i veckan. Klubbens krisbearbetning, för att få spelarna att återfinna självförtroendet, kommer huvudsakligen fokusera på påminnelser om hur mycket bättre de egentligen är än svenskarna. Det är ju sant. Chelsea är förstås fortfarande favorit i dubbelmötet men mentalt leder redan MFF stort. Ifall Chelsea får en tidig motgång är det faktiskt möjligt att spelarna inte kan hantera det. Den stjärnbeströdda självbilden kommer fungera och bära laget tills svenskarna eventuellt visar att spegeln ljuger. Då rasar återigen Chelseaspelarnas lagmoral och självbild och när den rasar så är fallet den här säsongen både långt och oerhört hårt. Men trots att The Dude och hans lag blir diskat i bowlingcupen kommer han på nåt sett ut som en vinnare i det långa loppet, i livet – fast det får vi förstås aldrig se i filmen. Det är en gammal man i cowboyhatt, filmens rynkige, lågmält listige och synske öldrickande kommentator i baren, som berättar det…  …en man vars relation till sanningen inte är helt olik Martin Åslunds kärlek till fotbollen…


About this entry