Hur slutar Röslers revolution?

När åker Uwe ut? För det gör han, förr eller senare lämnar huvudtränaren MFF. Det är det enda vi med säkerhet vet. Att döma av hans karriär kommer det ske mycket tidigare än vad vi nu kan föreställa oss. För Uwe Röslers tränarkarriär har ett tydligt mönster.

Första säsongen gör han succé, varje gång. Det andra går det mindre bra – han får sparken. Eller så får han ett anbud från en större klubb som han tackar jag till. Den enda klubb som han stannat längre än knappt två säsonger i är norska Viking FK från Stavanger. Han gjorde succé första säsongen. Det andra blev dåligt men Uwe fick förtroende ett tredje år. Klubben skrev till och med ett nytt treårigt kontrakt med honom. Det blev en katastrof och han ersattes av Åge Hareide. Men först efter säsongen vilket tyder på ett enormt tålamod från klubbens sida. Samtidigt som de inför supportrar och sponsorer naturligtvis skämts för att de satsade så fel.

I sin självbiografi skyller Uwe brytningen på många skador, att han försökte föryngra laget och att pressen från media var orättvis. Så kan det säkert vara även om jag tror att Viking-supporters kanske har en lite annorlunda uppfattning.

Vad jag vet är att de fansen, liksom MFF-are idag, inte förstod hur något kunde gå så fel när allt är så ljust, efter första säsongen. De satte till och med ett historiskt publikrekord när de snittade nära 16 000 under Uwes andra år. I en stad till och med mindre än Helsingborg. Så finns det något som pekar på att det går likadant i MFF?

Nej, faktiskt inte. MFF har en bred trupp, många bra spetsspelare, stabil ekonomi och det finns en mycket positiv känsla i organisationen. Det enda som i teorin skulle kunna störa är det som jag kallar Röslers revolution – att han fasat ut alla gamla MFF:are som jobbat kvar i klubben som en elitfotbollens Samhall-zon. Det har varit alltför mycket inavel i MFF, alltför många gamla spelare och ledare som fått framskjutna positioner på grund av deras himmelsblåa hjärtan och livslånga vänskapsband. Jo, det är viktigt med den här sortens människor och kulturbärare i klubben men man måste balansera det med andra, utomstående, mer uttalat professionella.

Ett bra exempel på motsatsen är HIF. De har tidigare (före Henke och Granen vilka delvis varit internekonomiskt betingat) rekryterat efter hjärna, inte hjärta. Många gamla HIF-tränare på olika nivåer är nu allsvenska tränare och har haft stora framgångar, väldigt av dem har någonsin spelat i HIF. Jag kan faktiskt inte komma på en enda MFF-spelare som blivit ledare i MFF och sedan gått vidare med någon slags framgång. Vilket jag tycker stödjer min teori om en osund och olycklig organisationskultur.Samma rigida strukturer som nu Uwe börjat riva.

Jag vet att detta är som att svära i kyrkan men ska vi någonsin kunna prata om det så är det nu. Jag är fullständigt övertygad om att det skapat en hel del ansträngda relationer, precis som många kommer avfärda den här texten. Jag tror Daniel Andersson och hans självklara auktoritet hanterar det utmärkt men jag vet också att den dagen MFF slutar vinna är de långa knivarna ute efter Uwe. Att döma av historien, av statistiken, är vi snart där.


About this entry