Den vår ni kallar vinter

En klassisk bild på en klassisk Ajax-upplaga anno sent 60-tal. Från Amsterdams Stadsmuseum.

Det har varit en fin årstid för oss som älskar se Real Madrid förlora. En årstid som varit allt annat än vit. Många gånger, även på hemmaplan, har Madrid förnedrats av lag de själva anser vara sämre och underlägsna ”Los Merengues”.

Jag njuter varje gång makt och överlägsenhet vändas i smärta och förtvivlan. Sitter framför skärmen och myser lite lätt när jag ser desperationen i Madridspelarnas ögon och de stora uppgivna gesterna, hör publikens frustration. Det är vackert, en stor teaterupplevelse och då har jag inte ens nämnt de eruptioner av lycka jag och jublande motståndarna får tillfälle till. Eller när Madridspelarna likt barn i trotsåldern får en röd eller gul spade uppstucken alldeles framför näsan  – för att de före ridåfallet måste hinna markera sitt förakt för ordningen och andras regler. Det samma gäller alla tårar som sprutade ur Vinicius och Lukas V när de tvingas halta av i första halvlek. Elva vuxna barn som tros sig leka bättre än alla andra och så slutar det så här. Med våld och i tårar. Varje gång. Det är krisbearbetning med offerkoftan som instrument inför tiotals miljoner åskådare i realtid. Av detta njuter jag nästan oanständigt mycket. Få kulturupplevelser är större och äger mer autenticitet.

Fast i går var det något alldeles extra. Den holländska Barça-fillial Ajax förlorade lite orättvist hemma i första mötet i CL:s åttondel. Madrid var så säkra på att gå vidare att lagkaptenen Sergio Ramos tog ett gult sista minuten så han skulle vara fri från gula kort i kvartsfinalen (han hotas av böter från UEFA för detta). Nu satt han på hedersläktaren i taight vit skjorta, det blonderade långa håret bakåtkammat och med fötterna på stolryggen framför, och tvingades se ett försvarslöst Madrid förlora 1-4.

Det kunde varit mycket med. Courtois räddade många gånger, Ajax brände tre, fyra frilägen varav det på tilläggstid verkade omöjligt att missa.

Jag skrev i går om glädjen över att få se Ajax spela och om deras imponerande löpande som benchmark för MFF. I går gav det verkligen utdelning. Plus att de absolut har några lovande spelare. Men också en del med stora brister. Målvakten från Barça, Onan, såg väldigt medelmåttlig ut. Hade fel position vid målet, räddade två gånger genom ren tur. Han kommer aldrig bli en världsartist. Ajax släppte även till ett par onödiga chanser då man såg att de inte är ett lag för semifinaler men Madrid i mars 2019 var tillräckligt dåliga för att inte kunna utnyttja det. Man kan heller inte kräva av en relativt liten klubb som Ajax att de ska vara bra på allt. Men kan man bara vara bra på några saker, långt från eget mål, så är mycket givet. Och ju längre bort ifrån eget mål desto bättre är Ajax.

PS Alla säger att det blir Barça i kvarten. Det vore fint, ifall Barça nu går dit. Fjolårets chockförlust mot Roma är traumatiserat. Samtidigt. Ajax har släppt 15 spelare och säkert 10 ledare till Barcelona. Och ett par gamla Barçaspelare har köpts av Ajax. Så man kan verkligen prata om Kennedys gamla klubb en broderklubb.


About this entry