Det är något sjukt med döden, i Sverige

”Kelly Catlin was a championship cyclist at several levels, including the World Track Cycling championships.CreditCreditEmmanuel Dunand/Agence France-Presse — Getty Images”.

Finns döden, i Sverige? Vi dör men ändå är min uppfattning att vi svenskar indirekt tar avstånd från allt samröre och förklarar döden ”persona non grata”. Speciellt finns inte självmord, i Folkhemmet.

När TT berättar att en ung amerikansk cyklist dött vid 23 års ålder sägs inget om omständigheterna. Som om det vore fullständigt naturligt att i går dö vid 23 ifall du är trefaldig världsmästare, OS-medaljör i bancykling och studerar vid Stanford i Kalifornien.

I svensk public service TV visade man under många år inte människor som slogs, antingen det var på film eller inom sportens ramar. Det var förbjudet att skada varandra för pengar i Sverige så då visade de enda tillåtna TV-kanalerna inte den sortens boxning. Men boxades man gratis, i OS, var det mer moraliskt, i Sverige.

Ifall kanadensare hoppade på och försökte provocera svenska hockeyspelare att slåss så vände kameran bort blicken och visade taket eller en vägg under tiden fighten pågick. Det var dock OK att berätta om det i radion. Inte direkt referera hur svenskarna lät sig påpucklas men åtminstone förklara varför matchen stoppats.

Samma moraliska träsk präglar fortfarande vår offentliga relation till döden. Döden ska, ifall personen som är död var lite känd, rapporteras till nyhetsbyrån TT som sedan skriver en notis eller längre text beroende på kändisskapets grad. TT sänder ut texten, alla publicerar det utan kommentar. TT är Sveriges officiella ”nekrologist”, de som skriver det som på svenska heter ”dödsrunor”. Ett lyriskt, nästan frivolt, uttryck lånat från den tiden då döden fortfarande tog plats och erkändes en roll i det efterlämnade samhället.

TT talar aldrig om hur personen dog utan det finns ett kodade begrepp som vi med lite erfarenhet kan tolka. Som uttrycket ”en längre tids sjukdom”. Det är allt möjligt men ofta cancer, åtminstone ifall personen är under 70 år. Ifall det inte skrivs något alls så är sannolikheten för självmord ganska stor. Även om självmord inte existerar i Sverige.

Sverige var länge ganska ensamt om att inte betrakta misslyckat självmord som ett brott. Ifall man försökte var man sjuk, en som ville lämna ”Folkhemmet” kunde ju inte vara riktigt svensk och helt frisk. Nu ska andra länders lagstiftning ses mer likt ett tillerkännande av livet, ofta på religiösa grunder, än en förkastande dom åt tvivlarna – du hamnade inte i fängelse ifall ditt självmordsförsök misslyckades men i Sverige, i Sverige fanns du inte. Det var inget brott att misslyckas utan istället löpte du stor risk att låsas in på mentalsjukhus vilket garanterat gjorde dig än mer suicidal. Och ju mer suicidal desto mindre chans att du någonsin fick lämna den låsta institutionen.

Eftersom det i det religionsbefriade Sverige inte existerar något alls efter döden släpper vi all kontakt med de döda i det ögonblicket de mister livet. Som om de inte existerade längre, förutom i de ”nära anhörigas” minnen.

Även språkligt visar vi vår distans genom att kalla familj, vänner och andra med starka känslomässiga band till den döde för ”närstående”. Förmodligen åsyftas de som står vid dödsbädden, närvarande, registrerade i samma rum men uppenbarligt känslomässigt underpresterande. Livslånga relationer reducerade till närvaro vid ett visst ögonblick. Likt de blågula hockeykämpar som satt i sina bås och betraktade hur deras lagkamrater fick stryk utan möjlighet att varken ingripa eller ens diskutera det i media. De, de närsittande i gula tröjor och blå byxor med tre kungakronor på bröstet, hade varit vittne till något som inte fanns, precis som döden.

I helgen såg jag om ”Obit”, filmen om de som skriver ”obituaries” i The New York Times. De som sammanfattar och ger en medmänniska en sista text plus en ögonblicksbild eller video. De ger ett liv, ett ofta nu bortglömt liv, en slag mening och sista ”hausse”, ger några miljoner klick. Det är en dokumentär hyllning av livet genom några skribenters fantastiska förmåga att lyckas placera en människa i en historisk kontext. Redaktionens sidor är oerhört lästa och beundrade på ett väldigt stillsamt och värdigt sätt. Men ändå – de är experter på att kortfattat formulera en människas hela liv på ett nära nog objektivt sätt och första utgång i brödtexten ska alltid innehålla en kort förklaring till varför hjärtat till slut stannande.

Så här stod det i nyhetstexten i går. Jag förmodar att nekrologen, som knappast var förberedd kommer formulera detta ungefär likadant: ”Catlin’s father, Mark Catlin, told VeloNews that his daughter killed herself”.

I The Guardian läser jag följande:

”Christine Catlin told the Washington Post on Sunday that a series of crashes, in which Kelly broke her arm and suffered a concussion, had had a profound effect on her sister. “She couldn’t train as well as she used to,” Christine Catlin said. “She had really bad headaches and was sensitive to light. Then she tried to commit suicide in January … she had written this lengthy email [to her family] and said her thoughts were racing all the time. She was suicidal, her thinking was really dark and she had taken to nihilism. We called police the moment we got the email, and they got there in time to save her that time.”

Concussions are linked to chronic traumatic encephalopathy or CTE, which can only be diagnosed after death. CTE has been found in hundreds of former American football players although it is often associated with NFL veterans rather than young athletes. Symptoms of CTE include depression, memory loss and mood swings. Mark Catlin said Kelly’s death was due to a “perfect storm” of overtraining, taking too much on, depression and not fully comprehending the effects of her concussion.

Ps Obit finns just nu ”att låna” gratis på Cineasterna.


About this entry