Sexism, politik och självcensur

Faksimil från The Guardian

Bilder bär makt. Ett officiellt foto på en tonårstjej fick en hatisk kommentar på twitter och så tvingades Svenska Simförbundets ordförande Ulla Gustavsson att avgå för några veckor sedan. Hon hade suttit i fem år och gav nu uttryck för SD-aktiga, islamofobiska värderingar vad gällde en tonårstjej i huvudbonad. Ordföranden tyckte inte att RF skulle visa huvudbonader i positiva sammanhang för de var symbolen för våld, hedersförtryck med mera.

Det riktigt intressanta är inte den islamofobiska ordförandens hat utan att RF först tog bort bilden och RF:s ordförande tyckte, den första dagen, att bilden var ”olämplig” – en 15-årig tjej i slöja som tränade luftgevär tillsammans med en blond jämnårig kille. Sedan har RF:s manlige ordförande, en före detta rikspolischef, ändrat uppfattning medan Gustavsson vidhåller att hon är offer för hat, censur, politisk konspiration, utrensning med mera.

Här är en bild från helgens All Star-match för kvinnor i ligan för så kallad australisk fotboll, AFLW. Även den censurerades av det ansvariga förbundet. Orsaken var i huvudsak att den föranledde en massa sexistiska kommentarer i sociala medier. I bakgrunden fanns också en officiell oro att den verkligen var sexistisk.
Är den det? Jag tycker att vi år 2019 har kommit så långt vi får bild/foto-kultur att vi skulle kunna se en idrottskvinnas lår utan att förfäras eller bli kåta eller vad nu alla australiska troll blev. Så bilden borde absolut fått vara kvar av idrottmoraliska och etiska skäl, tycker jag.

Återstår då detta med trollens kommentarer som sårat och frustrerat tjejen på bilden. Är det relevant att låta trollen vinna och ta bort bilden istället för att ta bort trollen och dessutom kräva att de internetbolag som indirekt skyddar trollens identitet faktiskt tar sitt ansvar? I gammalmedias tid var det den som spred, inte skrev eller fotogrferade, som var skyldig. Det fanns en ansvarig utgivare att ställa till svar vilket var en effektiv metod att censurera eller diskutera vad som får publiceras.

I samband med terrorattentatet på Nya Zeeland spreds filmer från mördandet på sociala medier. USA har nu krävt att Facebook, Google med flera förklarar hur det kunde ske. Samtidigt utnyttjas scenerna av den turkiske diktatorn Erdogan i den pågående valkampanjen. Han visar filmerna på valmöten för att hetsa mot icke-muslimska länder och kulturer. Han har också sagt att de som kommer till Gallipoli för den årliga minnesstunden av slakten där under första världskriget och inte gillar muslimer kommer skickas hem på samma sätt som de tiotusentals australiska soldaterna som föll där: ”i kistor” (trailern till Peter Weirs berömda film från 1981 med samma namn där Mel Gibson fick sitt genombrott).

Bilder har alltid skapat politiska och kulturella kontroverser. Är det inte dags att vi som lever i en ”retur-episk” kultur definierad av en blixtsnabb fotoström och ett oerhört bildberoende börjar diskutera vad som bör publiceras och vem som bär ansvaret? Eller är allt det här egentligen bara en fråga om genus och det hat mot kvinnor som är en del av vårt patriarkala samhälle?

Ps Man kan med viss rätt ifrågasätta ifall jag ska sprida det här faksimilet från The Guardian med en tydlig copyrightskyddad bild? Å andra sidan är det inte meningsfullt att diskutera frågan om bilder utan att visa exempel. Ändamålet helgar medlen, tycker jag. Fast det är också en i grunden fotopolitisk utsaga.


About this entry