Cruyffs kväll

Messi, De Ligt, Arthur, De Jong… ett namn saknades i går bland de haussade stjärnorna när två av kvartsfinalerna i Champions League 2018-19 avgjordes. Jag minns honom från mina år i Barcelona, speciellt vid de tillfällen jag vågade mig nära ”Mister”. Dels efter matcherna i presscentrat, dels på träningen då man såg människan Cruyff men även den evige fotbollsspelaren i honom. Han älskade, åtminstone före by-pass-operationerna, att hoppa in i en kvadrat eller ta en roll när de spelade tre mot tre på minimala ytor. Bara han slapp springa. Hans teknik var bättre än de flestas, ja kanske allra bäst faktiskt trots ålderstillägget på 20-25 år.

Det är märkligt hur starkt han och hans filosofi fortfarande kan påverka spelet, tre år efter hans död. Det var väl kanske det jag saknade bland all namedropping och hyllningar till Ajax tradition och ungdomsakademi – att oavsett talangerna är det laget, och taktiken, som vinner. Varför totalfotboll var och är så framgångsrikt är för att det var det första systemet med alla spelare inblandade hela tiden. Långt in på 1970-talet så anföll inte försvarare, anfallare försvarare absolut inte. Så kom Cruyff, och Rinus Michels.

Messi är ingen utan Sergi Roberto, utan Jordi Alba eller Ter Stegen. Ifall inte Sergio Roberto legat tätt i rygg på Paul Pogba hade Young aldrig fått problem med uppspelet och Messi aldrig snott bollen från honom. Detta märks än tydligare i Ajax. De har hyfsat stora talanger men det är hur laget spelar, deras Cruyff-inspirerade fotbollsfilosofi och tro på sig själva, som gjort det här lilla miraklet möjligt.

Den riktiga ”hemligheten” med detta Ajax som hyllas för sitt offensiva spel är dock något väldigt ”oCruyffigt”… …cardioträning. Johan rökte mycket och sprang lite. Dagens Ajax springer mycket, springer så det ryker om dem, speciellt kalla vinterdagar. Efter att delvis varit tillbakatryckta av Juventus i första halvlek gick de in och pressade högt direkt från avspark i andra. De sprang och de sprang klokt och synkroniserat. De spelare som initierade pressen valde rätt tillfällen och man gjorde det konsekvent och oerhört uppoffrande. Det innebar att man inte tillät Juventus hålla i bollen och dominera så som de tänkt. Jag tror Ajax hade 12-15 omställningar i andra där de kom tre mot tre eller fyra mot fyra. Deras spel utan boll bygger nästan fullständigt på man-man, över hela planen. Ifall du ligger tätt på spelaren du markerar är det troligt att bollinnehavaren väljer en annan lagkamrat, som inte finns. Så kom Ajax mål till, så kom även Messis mål till – motståndarnas felpass på egen planhalva.

Några gånger slog den fantastiske Christiano Ronaldo sin man, eller män och då skapades det farligheter, även om han slog dem på egen planhalva men annars vann Ajax på att löpa och räkna. Ajax vinner inte i första hand sina matcher på briljant anfallsfotboll utan på fantastiskt, dynamiskt ”energiförsvar” och dödande omställningar.

Ska jag likna det vid något så blir det handboll – inte linjen och det stillastående försvaret utan det faktum att du där är lika man-man-orienterad, kan få understöd, jobbar på att bryta passningar och alltid försöker ställa om i samma ögonblick du erövrar bollen. De är verkligen inte ensamma om det här återerövringsspelet men de gör det högre upp än i princip alla andra lag och de har så bra fysik att de orkar göra det i andra halvlek. Det är också därför de ofta ligger under, eller efter sammanlagt i halvtid och sedan blir det farligare och farligare ju längre matchen lider för motståndarnas mittfältsstjärnor, frustrerade över att inte få bollen och strandade på fel planhalva orkar inte ta hemjobbet gång på gång på gång.

Det är inte så sexigt men det är vinnande även i CL – cardioträning!


About this entry