Efter att ha sett highlights från Linköping – Växjö 5-0 funderade jag på att skriva om den dåliga standarden på damallsvenskans målvakter 2019. Men det vore inte en speciellt rättvis betraktelse eftersom det blott var två lag, i första omgången och dessutom inte mer än highlights jag såg. Dessutom, kan jag nu konstatera, är det snarare en allmän brist på kunskap och ambitioner som orsakar de allsvenskan lagen och landslaget problemen (det är inte den i klubblaget petade Hedvig Lindahl som är problemet utan återväxten).
Vad jag kunde konstatera i premiären var att 36-åriga, högt meriterade nyförvärvet Erin McLeod inte nådde upp till ribban den här säsongen heller. Motståndarna skjuter högt, 174 cm korsbandshämmad Erin hoppar, bollen smiter in under ribban. Varför en nykomling med en av seriens mest lovande målvakter värvar en högt överskattad, extremt skadebenägen målvakt vet jag inte. Bara att Växjö uppenbarligen gjort exakt samma misstag som Rosengård två säsonger tidigare då Zecira Musovic, seriens mest lovande målvakt, fick sitta på bänken och se Erin försöka nå de höga avsluten.
På bänken satt även Moa. I premiären. Jag vet inte heller varför Erin byttes ut efter cirka 20 minuter – kanske var det hockeystäderna sätt att förhålla sig till målvakter som får en dålig, eller katastrofalt dålig, start – man byter ut dem. Eller så blev hon skadad på nytt. Jag ska inte dissa Erin alltför mycket – det är inte hennes fel att damallsvenska tränare inte förstår att värdera och utveckla sina målvakter.
In kommer i alla fall Moa Edrud, 18-åring från Alingsås och en av Växjös fyra målvakter. Det gick inte så bra i premiären, att döma av hghlights men hon var grym hemma mot Piteå i helgen.
En utmärkt enhandsräddning längs marken som hon sög in på ett läckert sätt.
En fotparad á la Neuer som final på en dubbelräddning.
Moa läste ett nickavslut från fem meter och klistrade bollen.
Moa hade mod och längd att gå ut och enkelt plocka ned inlägg!
Allt sådant som jag annars saknar i damallsvenskan och allt det som utgör skillnaden mellan damallsvenskans och riktigt internationella målvakter: modet, förmågan att läsa spelet, de fysiologiska förutsättningarna och summan av kardemumman – självförtroendet. Man kan bara jämföra med motståndarmålvakten, seniorlandslagets Cajsa Andersson. Hon kom fel till inlägg, verkade rädd och feltaijmad och, faktiskt, lite klumpig. Trots storleken, trots rutinen och meriterna.
Om de damallsvenska tränarna lärde sig förstå vad det är som gör en bra målvakt, om de två ytterst talangfulla Zecira och Moa fick rationell och modern målvaktsträning kan de förmodligen ta Sverige långt i internationella turneringar de kommande 10-15 åren. Det finns dock inte så mycket som talar för att de ska få den nödvändiga träningen. De kommer säkert förr eller senare peta Hedvig, Cajsa och de andra men sin potential kommer de troligtvis aldrig nå i damallsvenskan.
Vad talar då så för att jag har belägg för mina raljanta påståenden, förutom att det är uppenbart för folk som förstår målvaktsarbetets grunder? Jo, i damallsvenskan är 7 av 12 uttalade första målvakter inte från Sverige. I herrallsvenskan är det 3 av 16. Det är inte en skillnad man inte skojar bort. Problemet blir inte mindre av att de ansvariga i damallsvenskan inte ser det som ett problem.
Lämna ett svar