Rödblå berg- och dalbana

I måndags var Granen jävligt sur på Kalle Joelsson. På torsdagen var det målvaktens tur att deppa över Granens genanta misstag. Fast 21-åringen kan inte vara lika tydlig med sina gester, med sitt spontana sekundförakt, mot fotbollens landsfader. Det blir mest suckar av uppgivenhet, bakom den latente sportchefens rygg.

Alla allsvenskan jag visar brist på stabilitet. Alla värst Djurgården, serieledarna. HIF är inte mycket bättre/värre.

Ljung hade äntligen insett att Anders Randrup är alltför dålig. Trebackslinjen fungerade bra utom under 20 kaosminuter i mitten av andra då Giffarna ( seriens vanligtvis sämsta bortalag) borde gjort tre, fyra mål. Om det inte varit för Kalle, och oskärpa.

Upphovet till säsongens hittills svettigaste dubbelräddning var att mittbackarna ställde Peter Wilson offside – men Adam Eriksson, för dagen i huvudsak wingback, löste offsiden. När inser Ljung att även Erikssons defensiva labilitet ännu skapar motståndarmål, trots positions-promoveringen?

14-11 i avslut: fantastiskt många! Två lyckosamma målvakter som även hade otur vid de två, ynka målen. Det var dålig fotboll, många missar varav Moros nick i första väl var den allra grövsta? Rasmus Jönsson utmanade på ett nästan omöjligt sätt. Liksom Granens obegripliga passivitet vid målet.

Ett plus var Charlie Webergs mottagningar och direktskarvningar. Mindre bra var ballongbollarna med vänstran ut på kanterna.

Ett annat genant minus var att Boysen tyckte det var värt ett gult för att visa sin vältränade torso. Jag har full förståelse för att en spelare misslyckas i klubb efter klubb när hans fåfänga faktiskt är större än lojaliteten med laget.

Det var ett långsamt, dåligt avslut som han fick en perfekt väggpassning på. Tur, kanske har han förtjänad den trots allt men i många moment ser han kantig och långsam ut, ser ut som en desorienterad Superettanstjärna.

Alla var bra, alla var dåliga, inklusive domaren. Alla verkade deppa efter 1-1. Det är den tiden på året…


About this entry