Slutar guldsäsongen redan på söndag?

Förlorar IFK Norrköping mot Malmö FF är det kört, för de som trodde på guld eller någon av de finaste medaljerna. Visserligen några matcher kvar att spela av allsvenskan 2019 men IFK Norrköping visar så stora svagheter att en förlust på söndag verkar oundviklig och med den en indirekt manifestation av styrkeförhållandena. De är ganska stora i slutet av april 2019.

Nu är MFF:s inledning inte så imponerande rent poängmässigt men prestationen är bättre än placeringen i tabellen. Det finns lovande svagheter för Norrköping. Som den defensivt klene wingbacken Vindheim – han lär få chansen på nytt och vars likheter med Ian Smith är fasansfullt många, rent defensivt. Ju närmare mål de spelar desto större risk. Stefan Billborn hade också koncentrerat Bajens offensiv till just den kanten och överbelastade konstant just där. Förmodar Jens Gustafsson gör det samma, ifall nu Vindheim startar.

Såg att Filip Dagerståhl dissades men det är inte lätt att spela försvar bredvid Ian Smith, Göran Modeen.

MFF spelar 3-5-2 med en f d högerbacksreserv och en innermittfältare från bänken bredvid Rasmus Bengtsson. Det har fungerat oerhört väl men naturligtvis finns det stora ytor för inlägg. Dessvärre har Norrköping numera inga huvudspelare utom vi fasta situationer så den fördelen är rätt meningslös. Alla lag borde spela med trebackslinje mot IFK.

Hemma trivs IFK bäst mot motståndare som inte backar hem utan bjuder på ytor och omställningsmöjligheter. Det gör garanterat MFF. Därför räknar jag med att Jens startar med en 5-4-1-liknande uppställning vilket fungerade väldigt bra mot Djurgården i 25 minuter. Med två falska ytterbackar finns det plats för snabba omställningar och Simon Thern gillar få saker bättre än att göra mål och sänka Malmö. Samtidigt som man åtminstone på pappret kan  försvara på de kanter som är nyckeln till MFF:s spel mot låga försvar. Rieks/Traustasson och Vindheim/Berget väggar eller dribblar sig in i boxen och skapar mål. För att vara ett topplag med stort bollinnehav har MFF:s forwards bollen väldigt sällan. I princip spelar man aldrig med target och central uppspelspunkt på offensiv planhalva utan det handlar enbart om skarvar, en touch, konstant rörelse och att vända från sida till sida.

Fixar IFK det? En orsak till att försvaret såg så solitt ut i 80 minuter i torsdags var att Djurgården märkligt nog envisades med att slå höga inlägg från kortlinjen, alltså rakt motsatt till hur MFF spelar. Är det nåt den i mitt tycke lite småstabbiga trebackslinjen är bra på så är det att stå lågt och nicka bort bollar. Men anfaller motståndarna längs marken med fart känns årets IFK Norrköping väldigt labila.

I premiären stod man högt och straffades av ett i övrigt mål-anemiskt Helsingborg. Vid de flesta av de övriga mål man släppt in har försvaret varit samlat. Både mot Kalmar, Falkenberg och Djurgården släpper Norrköping in många mål när man är betydligt fler försvarare än motståndare i boxen. Och det är alltid bollar längs marken. Det är väldigt oroväckande även om det delvis beror på nya spelare. Men det ser extremt dåligt ut för att vara ett potentiellt medaljlag. Förra säsongen försvarade man sig med få spelare men spelare som visste vad de skulle göra. Nu försvarar man sig med många spelare som alla har en tendens till att vilja överlåta ansvaret till ens nästa och närstående lagkamrat.

Ett annat illavarslande tecken är att även man börjat lufta/vädra Johannes Vall – en spelare vars kvalitéer jag tror endast Jens Gustafsson förstår och värdesätter. Det var roligt att få se Andreas Blomqvist på plan igen, jag minns honom så väl från då jag bevakade Mjällby för hundra år sedan. Låt oss säga att han har väldigt långt kvar, tyvärr. En utlåning borde nog ha varit det klokaste, kanske kommer den till sommaren

Innermittfältet är fantastiskt men Seads vadproblem oroar. Mest oroar dock Totte Nymans skada/-or. När jag för några veckor sedan ifrågasatte om Norrköping hade råd med Totte Nyman hade jag tyvärr rätt. Att ”spela någon i form”, som Jens uttryckte det är sällan en bra idé och med en skadebenägen kropp var det naturligtvis ett högriskprojekt, som verkar kosta dyrt. Att han dessutom tvingas bryta två matcher i rad och sedan inte spelat ger rysningar för oss som jobbar med långvariga skador och kroniska problem. Totte ville säkert, Jens ville säkert men kroppen ville ju inte alls. Och det är faktiskt den som har tolkningsföreträde.

Att Jens sedan försöker mörka det hela och kalla skadorna ”en vanlig smäll” (d vs en mindre blödning i en muskel) ökar inte förtroendet för honom vad gäller hur en tränare ska hantera och balansera problematiken skador vs vilja.

Nåväl, Jordan har en lika utvecklad MFF-antipati som Simon så kanske kan han explodera av vilja och revanschbegär. Ska IFK få poäng med sig i morgon hänger det (förutom som alltid på Isak Pettersson) nog på de båda gamla HIF-arna, och för att vara Nya Parken extremt låga utgångspositioner.


About this entry