Barças förbannelse

Man vänjer sig. Klubbens som spelar världens vackraste fotboll har inte vunnit CL sedan 2014/15, typ. Orsaken är just det som närmast kan kännetecknas som ett estetiskt tvång. Det som utvecklar sig till en förbannelse av närmast religiösa mått.

Messi gör det sällan men även han syndar: de passar en gång för mycket. Medan andra lag som till exempel Liverpool, Juventus och Real Madrid utan flärd trycker dit fotbollen där den hör hemma och spelar finaler så slår Barça ett pass till och bjuds inte in till festen.

De gjorde det vid framförallt två tillfällen i första halvlek då Pools press bedarrat och man en gång var fyra mot en eller fyra rättvända mot två i boxen med bollen – det blev dock aldrig TV-repris på ”matchens bäst missade målchans”.

Detta underliggande, delvis omedvetna drag att mål och fotbollen i stort måste vara vacker hämmar också klubben på andra sätt. Som att man köper Coutinho från Liverpool för en förfärlig massa pengar. Han inte enbart var ett jagat villebråd i går, han spelade som ett. Vilket han dessvärre ofta gör i större matcher. Inte heller Luiz Suarez klarade riktigt pressen. Han hade ett friläge snett framifrån vars avslut han inte ens fick en ren träff på. Trots att han var oattackerad. Jag tycker Suarez är alltför gammal – det måste finnas spelare som är lika elaka och osjälviska i löpningarna men snabbare. Suarez ser gammal ut i just de ögonblick han inte borde vara det. Ibland väljer han skönheten före det rationella för i Barça är det bättre att misslyckas med estetiken än med effektiviteten. Och ja, jag är själv en av dessa som älskar och bekänner mig till den här typen av fotboll. Att förlora mot Liverpool i går kväll var även vårt fel.

Valverde bröt med klubbens DNA och köpte Arturo Vidal av just den här anledningen, vikten av en spelare som inte kan stava till estetik även om han självfallet har en konstnärlig ådra i sina fötter. Ibland sipprar den fram, ofta lyckas han hålla tillbaka den. Igår hade Barça behövt ytterligare en sådan krigare – en som aldrig slår ett pass alltför mycket.

Sett över två matcher var Liverpool värda att gå vidare. Även om det förstås finns andra förklaringsmodeller.

Den extremt smala planen – måste varit nära minimimått i bredd men med fullt normal längd. Ter Stegen hade otur och tvingades se två reflexräddningar studsa in under sig. Synd att han inte gjorde en fotparad på den andra men målen är absolut inget jag lastar honom för. Det kunde till och med vara OK tycker jag att släppa in fyra på Anfield en sådan här kväll – problemet var att man skulle gjort minst ett – och det enda frälsande målet passade man bort. Likt en tvångmässigt hämmad människa som ägnar livet åt allt för mycket bön (eller blogg) och alltför lite åt den reella existens som bland annat går ut på att vinna de viktigaste fotbollsmatcherna.

”Men man vänjer sig”, som Kjell Höglund sjöng.


About this entry