Säsongens lågvattenmärke?

Uwe hade taktiken klar. Med ett lag utan fem av sina åtta viktigaste spelare valde han att stänga ner Blåvitts omställningsfotboll. Oscar Lewicki och Bonke (ett slags stödköp, eller felscoutning, från Norge) gjorde det bra defensivt, Bonke är fantastisk (på sitt bollbegränsade sätt) och det var synd han fick det ofrånkomliga gula så snabbt. Sedan hade Uwe tänkt att byta in Antonsson när hemmaförsvaret tröttnat.

Problemet var Rasmus Bengtsson. Hans skada tvingade Oscar ner i backlinjen och plötsligt fanns ingen som kunde slå bollarna till Antonsson. Jo Erdal Rakip ska föreställa kreativ innermittfältare men hans fotbollsäventyr i diverse utvecklingslag förra året verkar ha kostat honom mycket mer än ett förlorat år. När Bonke väljs före vet man att man har problem. För närvarande är Erdal endast intressant för en psykologisk studie i uselt självförtroende, som fotbollsspelare i MFF verkar han tyvärr bara överflödig. Killen behöver hjälp! Kanske skulle han lånas ut till typ Trelleborg eller ännu lägre ner för att stärkas mentalt?

Så utan himmelsblå passningspelare på mittfältet inga målchanser. Bonke ska ha beröm, många andra ska inte ha det. Romain Gall, köptes han för många miljoner för att stödja Giffarnas ekonomi? Och vem ska MFF i så fall köpa nu, när Sundsvallslaget återigen är i ekonomisk kris och riskerar licensen?

Igår fick Gall chansen och utmärkte sig under 35 minuter genom massor av enkla bolltapp och att han i MFF:s bästa anfall med tre lagkamrater i boxen och endast tre försvarare tog ett dåligt avslut långt upp på läktaren från långt håll och dålig vinkel. Just sådana avslut alla älskar, som visar att spelaren även under svåra omständigheter satsar på egot före laget. Personlige tyckte jag det var oerhört frustrerande att se en MFF bete sig så här. Rosenberg kan få göra sådana här saker nån gång i egenskap av nestor, kapten, skyttekung och Gud vet allt men Romain Gall? Och det är definitivt inte första gången. Vem tror Romain Gall att han är?

Dahlin hade väldigt lite att göra, mer än att skälla på dåligt försvar. Erik Larsson blandade och gav men var överlag bra liksom de andra i backlinjen. De offensiva startspelare som borde växlat upp och tagit ansvar kunde det inte. Rosenberg och Traustason hade inga bra dagar, Rieks hade mot sig en högerback som gjorde sitt livs match. Vindheim, ja aldrig förstått Vindheims storhet och lyckligtvis är han inte längre förstavalet för Uwe.

Detta pekar på MFF:s stora problem. Normalt borde en allsvensk toppklubb ha flera unga, hungriga spelare att kasta in. MFF har enbart äldre, rutinerade färdiga spelare långt bak på bänken som inte levererar när de får chansen. Det är lite tragiskt. Det är också en form av hybris som ger baksmälla. Den ende unge spelare som hade kunnat tillföra något till MFF i går spelar den här säsongen i AFC. På sätt och vis är det nog bra för Adi Nalic men inte lika bra för MFF.

Nu väntar två segrar, fan hur de än tas, innan det blir allvarligt läge igen. Då förhoppningsvis med flera av nyckelspelarna tillbaka. Men som MFF-are bör man bli lite rädd vid tanken hur mycket Bachirou betyder för MFF. Det är som att vara HIF-are och inse att man först till hösten har tillbaka Granen och Pär Hansson.

En lokal fotbollsexpert skriver att Blåvitt kan vara med och slåss om fina medaljer ifall de tar poäng hemma mot Hammarby på måndag. IFK Göteborg kan absolut inte bli bättre än sjua, åtta men det är ändå fantastiskt bra gjort av en klubb och en tränare vars lag såg ut som ett olyckligt Superettanlag i premiären.

Spelmässigt var det säsongens lågvattenmärke, i allsvenskan (inget kan slå cupförlusten mot Öster).Samtidigt kan man se det som ett styrkebesked från omklädningsrummet mest dunkla hörn att under omständigheterna inte förlorade denna bortamatch. Men det kan inte su ut så här igen på bortaplan för då förlorar MFF, oavsett allsvenskt motstånd.


About this entry