Rädslan för att nicka

Att nicka är onaturligt. Till skillnad ifrån alla andra moment i fotboll finns ingen rörelse i vårt vardagsliv som motsvarar det att spänna nackmuskulaturen och sedan kasta huvudet framåt. ”Över huvudet taget” finns det en stor genetisk ambition att istället skydda huvudet mot obehag och kraftiga kollisioner. Ifall vi reflexartat ska skydda en del av kroppen blir det 100 av 100 gånger huvudet. Det enda som liknar att nicka är att nicka: kanske är ”ja-sägare” bättre på att nicka fotbollar fast de gör troligtvis det utan allt för stor muskelaktivitet. Huvudrörelser är dessutom ett närmast utdött språk ersatt av ”likes” och tummar upp och ned samt ”padd-nacke”.

Så på sätt och vis förstår jag Adam Eriksson och att hans moderna rädsla för att nicka kostade Helsingborgs IF ytterligare två poäng igår. Det var inte första gången, inte ens första gången i maj utan HIF släpper in väldigt många mål på nick och på att isolera Adam och en motståndare. För Adams problem är inte rädslan för att nicka i första hand utan risken för fysisk kontakt. Det blir bara mer uppenbart när bollen är i luften.

Det kan låta överdrivet, det är det inte. Ifall han är helt ensam visar han upp en funktionell nickteknik men så fort det är någon annan i närheten så går Adam undan, verkar alltid överraskad, tappar lite balans utan synlig anledning, kryper ihop, gör sig liten och försöker på alla vis att slippa nicka. Som i går när han istället för att åtminstone försöka störa Gustav Jarls nick tar ett steg bort från Jarl och dennes kvittering.

I början av matchen får AFC Eskilstuna ett fantastiskt tillfälle att ta ledningen i den match som annars plågades av så pass lågt tempo och så många individuella misstag att det inte kan kategoriseras som allsvensk nivå. AFC är alltid där, HIF är utan sina ledare på ungefär samma nivå för tillfället. Men ens nickteknik borde inte automatiskt vara sämre för att man är en sämre fotbollsspelare. Samuel Nnamani springer rätt mellan HIF:s mittbackar, får en lång fin passning från 35 meter som han kan följa med blicken och eftersom Kalle Joelsson som alltid är kvar på linjen är det bara att sätta huvudet till. Men nigerianen blundar, bollen bara snuddar huvudet och studsar istället på axeln och över. Det liknar nästan exakt den nickteknik som HIF:s Moro visat upp vid flera liknande lägen, rädslans nickteknik.

Att blunda för att man är rädd, liksom att skydda huvudet, är en betingad reflex som dock delvis går att träna bort för de flesta i fall man erkänner det och vill göra det. Det är inget skamligt att vara rädd för att nicka eller för dueller med huvudet inblandat men ifall man är allsvensk fotbollsspelare borde kanske ens klubb ta ansvar för arbetet med ens  ”mentala teknik”. Dessvärre tror jag varken HIF eller AFC arbetar på det viset. När Kalle Joelsson kastade sig ner på marken för att ta hand om en boll framför en motståndare och en medspelare (som båda gick undan) var HIF-målvakten så rädd att han blundade och missade bollen. Det såg dråpligt ut men visar att rädsla är ett ganska utbrett fenomen i allsvensk fotboll.

Fast inte enbart där. Jag ser också Champions Leaguefinalen mellan Lyon och Barça och med underläge 0-3 efter 20 minuter har mitt lag äntligen en riktig målchans. En spelare kommer springande helt ren vid bortre stolpen på en hörna. Hennes anlopp är helt perfekt, hon löper verkligen rakt in i bollen, behöver varken hoppa eller böja sig. Men från sex, sju meters avstånd missar hon målet med ungefär lika stor marginal.

Med tanke på att världens bästa kvinnliga huvudspelare gjorde sin sista match, Lyons mittback Rennard, borde det här uppmärksammas extra. Det faktum att fotbollstjejer även på absolut högsta nivå varken har funktionell nickteknik eller modet att nicka.  Nilla Fischer kan nicka för att hon är så pass fysisk i sitt övriga spel att nickandet blir naturligt. Amerikanska tjejer är också duktiga på att nicka och jag tror det har samma förklaring – de är mer fysiska i sitt spel än motståndarna. Samma förklaring gäller nog dammålvakternas generellt dåliga teknik i luften. Ifall lagkamraterna inte vill nicka så blir inläggsträningen och annan teknik i luften lidande. Nåt liknande tror jag också är fallet i herrarnas HIF, men att ansvaret just för det ligger någon annan stans. Det ska jag återkomma till i en speciell text.


About this entry