Jordan Larsson vs Muamer Tankovic

Inför förra säsongen skrev jag att Jordan Larsson borde vara högaktuell för VM-truppen. Det var många som skrattade åt det, speciellt eftersom han inte ens fick spela i IFK. Han fick en match eller två utan att imponera, satt sedan på bänken, ett inhopp, en start och så tillbaka i kylskåpet. Så fortsatte det även hela hösten. Det blev en förlorad säsong, ett skitår, just för Jordans utveckling.

Efter hans show på Tele2 Arena mot Hammarby borde det vara lätt att säga att hans potential är enorm. Och ändå säger man inte så på CMore, där är det Muamer Tankovic som är den store stjärnan. Det är hans framtid och landslagsuppdrag de spekulerar i. Inte Jordans.

Om jag ska jämföra Tankovic och Jordan så blir det till den senares fördel varje gång. Tankovic är en duktig spelare, han är intelligent med boll men inte speciellt smart utan den. Varken på plan eller i media. Han vill väldigt gärna göra mål och gör han inte det blir det stora uppgivna gester och filmningar. Han är inte speciellt snabb över 30 meter men uppväger det med väldigt bra teknik.

Jordan Larsson är snabb både på fem och 30 meter. Hans teknik lyser inte på samma sätt men han rör sig betydligt bättre i fart med boll. Framförallt så har han en väldigt stor outnyttjad potential. Det tror jag inte Tankovic har. Tankovic är ingen boxspelare och skyttekung. Jämför man Örn Kjartansson och Tankovic blir den skillnaden glasklar. Det finns två skäl för mitt antagande om Jordans framtid:
1. Den relativt sena utvecklingen
2. Hans spel på en touch
Första gången jag hörde talas om Jordan var han ett par månader gammal. Som ordförande i Celtics svensk supporterklubb ringde jag pappa Henrik då och då för att snacka Celtic – alltid på tider då mamma Magdalena var ute med hästarna och Jordan skulle sova. Vilket han ibland inte gjorde. Han skrek, Henrik försökte få honom att sova igen, ofta med mig i luren. Eller så fick vi ta ett break.

Henrik utvecklades också sent. Han började spela elitfotboll sent, han tillbringade två hopplösa säsonger i Feyenoord som yttermittfältsreserv men när Wim Jensen köpte honom till Celtic och gav honom stort förtroende och en säker startplats oavsett form så förvandlades den anonyme bänkspelaren till en världsstjärna. Då ska man komma ihåg att Henrik i den ojämna debuten mot Hearts borta slog en bakåtpassning från egen mittlinje som hemmalaget kvitterade på. Men tränaren hade förtroende för den unge svensken.

Jordan är fortfarande ung men det finns så stora likheter mellan pappa och son att man inte kan ignorera dem. Till exempel frustrationen av att vara bänkspelare i Holland. Frustrationen av att inte få spela och något som jag bara kan rent tekniskt beskriva som viljan och förmågan att spela på en touch. Muamer Tankovic har i princip nästan alltid flera touch, Kjartansson har sällan mer än en. Det som identifierar en riktig målskytt är förmågan att komma till ett bra avslut så fort som möjligt, helst bara genom en touch. Sedan finns den där blandningen av självförtroende och utvaldhet som kallas målkänsla men den är helt beroende av förmågan, och viljan, att spela på en touch. Den förmågan ger dig också en bra första touch, när det ska komma fler. En bra första touch är det som ofta skiljer medelmåttor från stjärnor och har ofta har avgörande betydelse för att skapa målchanser.

Sedan kan man naturligtvis inte veta exakt hur bra Jordan blir – när Henrik var 21 harvade han fortfarande med HIF i näst högsta serien. Visserligen som skyttekung men ändå.

Vad man under alla omständigheter kan slå fast är att när Jordan själv hävdar att den enda skillnaden mellan 2018 och 2019 (det vill säga varför han utvecklats), är att han får spela regelbundet så borde Jens Gustafsson lyssna. Och lära. Eller för att säga det rent konkret: gör inte om misstaget att sabba även Sead Haksabanovics första säsong i IFK.


About this entry