En livlina vid namn Larsson

Nu har byken tvättats. Den årliga halsdukstvätten är fullbordad även om det saknas en hel del halsdukar – förmodligen stulna.

Jag hade fel. Jag hade fel när jag skrev att det inte kunde bli värre än Micke Stahre som huvudtränare för Helsingborgs IF. Henrik Larsson var inte styrelsens förstaval, han är den ende som ville ta jobbet – dessutom för minimal ersättning. Detta är det värsta, en styrelse med felaktig självbild och en klubb så illa ansedd att ingen vill associeras med den.

Till detta kan läggas att en tränare som återvänder till sin gamla klubb nästan utan undantag misslyckas. Å andra sidan är det nästan unikt att en tränare med planetens sämsta facit får en ny chans i samma klubb. Men relationen HIF och Henrik Larsson är väldigt speciell.

Styrelsen har skisserat en framtid då klubbens överlevnad i princip handlar om att man måste vara allsvensk säsongen 2020. Till varje pris. Henrik Larsson är ett sådant pris. Jag tror dock kan rädda kvar HIF i allsvenskan. Truppen är så pass hygglig, Henrik har så pass mycket erfarenhet och har säkert lärt sig en del efter den förra, katastrofala sejouren. Jag kan inte tänka mig att han upprepar alla de fel han gjorde då, jag tror det slutar lyckligt men en hel del av det hänger på Granens skada (på hans ljumskar eller de muskler som förbinder ryggen och bäckenet – smärtan var lite oprecis i en TV-intervju).

Dessutom har Granen och Henke en gammal relation så jag tror att Henke med Granens ”teaterviskningar” räddar HIF. Så kan vi dessutom få en vackrare slut på Henrik Larssons tränarkarriär och relation till HIF.

TT kallade honom ”klubbikon” vilket väl är så fel det över huvud taget kan bli. Henrik har aldrig varit HIF-are, eller ikon. Han är helsingborgare och då måste man ha någon slags relation till HIF. Så är det bara. Hade han aldrig erbjudits jobbet första gången hade nog allt varit bra nu, istället får han en chans att ställa allt till rätta. Jag tror han fixar det. Jag tror att en sorglig saga får ett lyckligt slut.

Ps Upptäcker hur överdrivet ofta jag försöker vara positiv – det är väl en slags traumabearbetning.


About this entry