Jag kan vinna Touren – om jag bara lyckas övertala min hjärna att det är livsviktigt

Skrämmande, fascinerande och farlig – nu har jag läst den här boken tre gånger och jag har ändå svårt att lägga den ifrån mig.

Det enda som hindrar mig från att springa maraton under två timmar, eller totalsegern i Tour de France är min hjärna. Jag (och mina eventuella konkurrenter) kan blott utnyttja en liten del av kroppens egentliga kapacitet. I fall jag kunde lura hjärnan att släppa efter lite på de väldiga reservkrafterna jag släpar runt på hade jag, i teorin, haft en bra chans att vinna.

Kanske hade ändå inte tillgången av lite mer benstyrka räckt hela vägen. När Jens Voigt 43 år gammal slog världsrekordet på entimmeskörning 2014 beskrev han ingående känslan direkt efter mållinjen. Nacken värkte, armbågarna skrek, lungorna höll på att sprängas, hjärtat bultade med en skrämmande fart, ryggen brann men allra mest ont gjorde det i rumpan och hans grava sittsår. Han nämnde dock aldrig benen. Jens ”Shut Up Legs” Voigt befanns sig där en annan entimmesutmanare beskrivit som ”döden utan död” men benen var inget större problem.

Då är det värre för benen att springa upp och ned för Mellaneuropas berg. Ultralöparna i Tor de Géants har efter de första 24 timmarna bara använt 40 procent av sin muskulära benkapacitet. De fortsätter att oavbrutet springa åtminstone tre dygn till men under de sista 10-12 milen är förbrukarprocenten nere i cirka 25 procent. Det låter ologiskt – om det inte vore för hjärnan.

Den tycker att benen förbrukar alltför mycket syre och släpper därför till allt mindre syre ju större utmattningen är eftersom den hävdar att den själv är prioriterad. Och den har tolkningsföreträde. Syresätts inte hjärnan tillräckligt dör vi, eller hamnar i koma – en av hjärnans alla miljontals listiga knep för att hålla oss vid liv under de tuffa omständigheter som vissa kallar uthållighet.

Fast det är inte enbart ultralöpare och cyklister som sitter på en enorm mängd reservenergi som aldrig används. Även Usain Bolt och andra sprinters blir långsammare på grund av hjärnans självpåtagna ”curlande”. När Bolt slog sitt eget världsrekord på 200 meter med 19:19 i Berlin löpte han kurvans 100 meter på 9:92. Sedan blev det raksträcka men då tyckte hjärnan att han redan förbrukat lite väl mycket av kroppens resurser så trots raksträcka löpte Bolt sista 50 metrarna långsammare. Det var bara det att alla konkurrenter tappade än mer tid. Likadant på 100 meter, efter de första 60 går det bara långsammare och långsammare: när de anaeroba resurserna är tömda. Världens snabbaste man genom tiderna byggde hela sin sagolika karriär på att han förlorade mindre fart än motståndarna.

Om denna form för systematiskt kroppsvåld läser jag i min nya favoritfaktabok ”Uthållighet” (Natur & Kultur). Amerikanen Alex Hutchinsons undertiteln är ”De tänjbara gränserna för din fysiska förmåga” och C Mikael Mattsson har översatt. Hela boken är full av bra berättelser och hyperintressanta forskningsrön. Den ger även otaliga och spännande exempel på hjärnans gränsdragning för smärta, muskler, syre, värme, törst, bränsle med mera. Det är den överlägset bästa bok om idrott och kroppens gränser jag någonsin läst och jag kan inte släppa den – varken fysiskt eller mentalt.

Bokens ambition är att försöka utröna hur mycket av våra fysiska gränser som styrs av hjärnan eller som är hanterbara av vår ”uppfattning”, den som vi tror oss kunna påverka. Till hjälp har vi ett krångligt ord som betecknar vår medvetna förträngning av kroppens varningssignaler: ”responsinhibltion”. Alla framgångsrika uthållighetsidrottare är bra på det här men blir de framgångsrika för att de ständigt tränar detta eller för att det bara är medfött? Eller en kombination av det?

Jag är passionerat fascinerad av allt sånt här. Framförallt i teorin. Jag läste om maratonlöparnas försök att tänka bort smärta och obehag redan i en Phychology Today 1976. Det påminde mig om poesins allra renaste effekter; en världsbild där skitstarka känslor tillfälligt besegrar realismen. Att krävande sport är en sorts religiös fanatism i tron att ens egna kropp är kung och Gud och redan etta på en paradisisk prispall. Jag skrev en feature om maratonlöparnas förträngning för DN-Sporten för 12-14 år sedan (som blev kortad och slaktad). Jag upplever ständigt samma problematik när jag cyklar inomhus och ska upp över de olika trösklarna. Ens mentala status och förmåga är ens bästa vän och värsta fiende.

Så svaret på alla frågor är att hjärnan troligtvis styr allt. Fast vi vet inte säkert för hjärnan är så outforskad. Det sägs att vi bara kan förklara 10-15 % av dess förmåga och det är troligtvis även så mycket vi vanligtvis kan använda när vi tar ut oss. De vanliga gränserna är ofta alldeles för rigida, hjärnan curlar med oss.

I fall ni gillade Anders Hansens bok ”Hjärnstark” (och inte hatar sport) kommer ni garanterat älska ”Uthållighet” lika mycket som jag gör. Metodiken är den samma, slutsatserna rakt motsatta. Hansen ger exempel på hur bra hjärnan (och vår kropp) mår av fysisk aktivitet. Hutchinson belyser likaså forskningsläget och berättar alla dessa fantastiska, osannolika historier om mänskligt lidande för att visa hur farligt det är att försöka ta ut allt man har. ”Uthållighet” är verkligen en ”feel-bad-book” i begreppets allra jävligaste mest underbara innebörd.

Som cyklist tycker jag det är extra spännande att de flesta tester görs just på cykel, vanligtvis på laboratorier med noggranna, exakta mätmetoder. Men vissa saker är svårare att mäta än andra. Eftersom minsta blinkning påverkar resultatet har man i Brasilien konstruerat en åtta meter lång cykel i en elektromagnetisk röntgenapparat – det går så där… …det är svårt att ta ut sig maximalt samtidigt som du inte rör något annat än benen eller tänker på något annat än just att röra benen men du slipper skavsåren i rumpan…

Forskare går nu så långt som att sända impulser till de delar av hjärnan som de tror styr allt, i huvudsak Insulära Cortex och Motoriska Cortex. Hittills är resultaten ganska framgångsrika – man kan lura hjärnan att släppa till lite mer. Det är ett slags internmedicinskt våld och självstympning vars problem är oändliga. Ett av de största är moralen. Vi har ingen aning om vad som händer när vi manipulerar hjärnan i stor omfattning. Det mest logiska är koma, eller död. Några cykelexperiment visar att ifall vi blockerar smärtimpulserna (med elchocker eller knark) tappar vi samtidigt struktur och teknik. När vi är höga lullar vi ofta omkring med vanföreställningar om verkligheten – vi prioriterar inte cyklandet uppför berg. Fast kanske är allt blott en fråga om träning, i det här fallet utan smärta.

I liten omfattning kan vi ganska ofarligt lura hjärnan. Som att dricka kaffe eller avslagen cola vilket får en molekyl som heter Adenosin (vars jobb det är att släppa ut smärtimpulser) att tappa fattning och bara njuta av kaffet. Medan vi inte tappar kadensen.

Samma sak med kolhydrater, kroppens ”bränsle/bensin”. Vid utmattning har i princip alla ett gigantiskt underskott. Det finns dock massor av det lagrat på många konstiga ställen i kroppen som hjärnan sparar på – utmattning är ju inte så allvarligt, rent fysiskt, det bara upplevs så, om ”man känner för det”.

Det är svårt att springa och samtidigt trycka i sig i gel-förpackningar om 100 gram rena kolhydrater – de flesta magar vägrar prompt. Det funkar inte heller att injicera kolhydrater intravenöst – effekten är faktiskt noll. Det mest effektiva (i ett hänsynslöst kort perspektiv) är att låta en stor klunk sportdryck med mycket socker gurglas runt i munhålan och sedan spottas ut. Receptorerna för kolhydrater sitter i munnen och när hjärnan märker att det är något på gång så uppmanar den magen att omedelbart skicka ut en del av de stora kolhydratsreserverna till blodomlopp och muskler. Vi lurar hjärnan vilket i princip är vad all uthållighet handlar om – att lura en överbeskyddande ”kropps-hub” som fortfarande är övertygad om att människan lever på den nordafrikanska savannen och i huvudsak arbetar med att springa omkring och jaga djur med spjut och klubbor.

Så kan det gå!


About this entry