Den svenska skönlitteraturens Drömelva

Simon Bank spelade aldrig i Författarlandslaget. Han hänvisade till skador när jag tyckte han skulle med på en turné för 10-12 år sedan. Istället gjorde han nu under bokmässans fredagsförmiddag som substitut (tillsammans med Johanna Frändén) en poddsändning inför publik om författarfotboll.

Det var roligt, initierat och balanserade fint mellan det lite elaka och respektfulla. Ofta kännetecknades Drömelvans val och motiveringar, som utgick ifrån de krav vi ställer på olika positioner, av absolut gehör, såväl fotbollstekniskt som litterärt. Samtidigt karakteriserades UK:s val av det lättsinne som kritiker och skönlitterära läsare kan kosta på sig det vill säga det blev lite mer om människan bakom raderna och inte det texterna och författarskapet uttrycker fast egentligen det spelar mindre eller ingen roll alls.

Stig Larsson (vars romaner Bank hade läst) blev målvakt, bland annat för att han också hade nån slags ”diagnos” som den positionen uppenbarligen inkluderar, enligt Bank. Ebba Witt Brattström blev högerback med en underbar formulering om att man måste vara så snabb och offensiv att man möter mitt eget defensiva jag på vägen fram. Och den ständiga viljan att ”överlappa”, utan vidare stort omdöme. Leif G W blev mittback, en man som byggt en karriär och ett författarskap på alla misstag som andra gjort. Den utomordentligt nördiga och underhållande cirka 50 minuter långa podden borde återfinns på ”Bank & Fränden” eller ”Football Radical” (som verkar vara dess egentliga namn men som aldrig Aftonbladet använder) men är dessvärre inte lagd ut än.

På Heden, ett par utsparkar bort från Simon och Johannas vita ”Barcelonafåtöljer”, var det mindre lustigt. Förlusten mot Norge med 3-4 var inte svår att smälta – de var bättre, betydligt yngre och vann avsluten med ungefär 25-5. Själv spelade jag ute, gjorde kanske sammanlagt 25 minuter och det var skitjobbigt för fötterna efter två dagar på bokmässans golv. Fast den största skillnaden var väl att det gick så snabbt. Eftersom jag numera har en ganska renodlad cykel- och målvaktskropp avsedd för fotboll har jag faktiskt blivit aningen snabbare än jag var för ett par år sedan. Samtidigt springer motståndarna ännu fortare, för varje ny säsong. Det är en lite oroväckande trend. Jag har inga problem med planens storlek eller springa upp och ned hela tiden utan boll men alla bollar man borde hinna, eller vinna, förlorar jag för jag är lite sen in, på allt. Men det finns ett lättsinne här bland utespelarna som aldrig når oss målvakter. Det finns alltid fler alternativa spellösningar och vägar för bollen att ta vägen. Sådan lyx erbjuds aldrig målvakter. Vi skall alltid vara maximalt funktionella, söka eller till och med skapa den ultimata spelvändningen – för det är ju vårt kall: att spelet ska vända med oss – inte passera förbi likt bollen ständigt gör i de utespelarkretsar jag emellanåt besöker…
Så kan det gå.


About this entry