Det som skiljer MFF från avancemang och allsvenskt guld

Det känns som Markus Rosenberg burit rollen och hela föreställningen i decennier. Han gör det inte längre med samma övertygelse. Ibland kan man se en fundersam min i ansiktet som om han återigen överraskats av den tilltagande oförmågan att göra mål. Replikerna sitter inte där med samma självklarhet, manuset har ändras. Teatern, scenen, ja själva fiktionen börjar brista. Avslutaren ska avsluta sin karriär. Finalen är en buss över bron, efter en sista liten utfärd till Köpenhamn placerar ”Mackan” i december klokt nog kängorna på hyllan.

Förra säsongen var Rosenberg fortfarande genial. Det där rynkorna i pannan fanns inte. Allt han rörde vid, nästan, blev till guld och Marcus Antonsson såg ännu ut som den spelare rika engelska klubbar investerade i. Säsongerna dessförinnan i Europa och allsvenskan bär samma skimmer: Malmö var en klubb som släppte in en hel del mål men man gjorde alltid fler för vi kunde alltid lita på ”Mackan”.

Den här hösten har varit tung. Jo, i enskilda matcher, när motståndarna lagt sig på rygg eller anfallit huvudlöst har målen rullat in men det har delvis varit i fiktiv omfattning. Mål är mål men vissa är mer sanna och rättvisa än andra. Det enda som skiljer MFF från avancemang i Europa League och guld i allsvenskan är någon som kan göra målen Rosenberg inte längre är mäktig till.

När det gäller verkar det inte längre existera någon malmöitisk magi i motståndarnas straffområde. Mot FCK spelade MFF bra första 20 minuterna men skapade ingenting. I andra lite mer uppståndelse men fortfarande alltför lite och målet var en ungdomlig och generös present av Victor Nelson. Inte resultatet av ett fantastiskt anfallsspel mot ett lag som faktiskt inte var speciellt bra. Men de försvarade klokt och hade mycket rutin trots många skador på viktiga spelare.

Antonssons höst kan mycket väl symboliseras av det fantastiska läge på halvvolley som han förärades av Rosenbergs nickskarv men vars gåva han placerade vid den lilla stolpe som inte tillhör målställningen utan pryds av en liten röd hörnflagga. Romain Gall har i de senaste matcherna sett ut som en spelare berövad allt självförtroende och med det även eventuell talang. Det är blicken hos en naken ung man som inte kan skyla sin rädsla, belägrad av scenskräck.

Det finns spontana, ”pop-up” målskyttar bland MFF:s mittfältare men det behövs en man med mål i blodet och jag kan inte se någon annan lösning hösten 2019 än Molins. Endast han har talangen, fräckheten och erfarenheten att rädda MFF undan fler oavgjorda, närmast oanvändbara matcher.

För sådan är situationen. MFF måste börja vinna, mot Göteborg och sedan efter landslagsuppehållet två mot Lugano och revanschmötet med Dynamo Kiev och avgörande möten mot stockholmslagen. Utan en riktig målgörare ser det ut som mot FCK, eller i 80 minuter mot AFC Eskilstuna eller mot Djurgården i matchen som kanske trots allt avgjorde allsvenskan. Eller Östersund, eller Häcken eller…

Molins, och kanske även den hänsynslöshet som en pånyttfödd Jo Inge Berget äger, verkar var det enda som kan förvandla hösten i Malmö till vår.


About this entry