Lloris skriker inte av smärta…

Här har vi en av världens bästa, mest kloka och omdömesfulla målvakter. 32-åringen är lagkapten, världsmästare, vida beundrad och djupt respekterad överallt. Han har absolut ingenting att bevisa.

Så dyker det för en hundradels sekund upp en frestelse i Hugo Lloris huvud – han bestämmer sig för att manifestera sin fina teknik med fötterna och ge utlopp för höjden av en målvakts lättsinne: en Cruyff-fint nära mållinjen. Mot Southampton borta för en vecka sedan.

Denna helt onödiga ”överbyggnad”, det som på Hugos hemmaplansspråk kallas ”une bolette” resulterar i mål och ett globalt mediedrev av hånfullhet. Trots ”blundern”, trots ögonblicket av hybris, vinner Spurs matchen men världsmästarens självförtroende är påverkat.

Det innebar att i den prestigefulla CL-kampen mot Bayern några dagar senare väljer han alltid det säkra alternativet. Inga halvgalna chansningar, inga försök att rädda omöjliga bollar utan Hugo Lloris lutar sig nästan bokstavligen mot sina stolpar som om han behövde någon att hålla i handsken. När avslutet hamnar två meter utanför stolpen slänger sig ändå Lloris – det är både livrem och hängslen för att inte blotta sin sargade självbild, för att dölja ångesten.

Bayern har scoutat Lloris och gör i princip alla sju målen på exakt samma sätt: låga avslut vid bortre stolpen som den relativt kortväxte Lloris, ökänd för att bära denna svaghet av att ofta stå alltför nära första stolpen, inte har en chans på. Han kan inte direkt lastas för något av målen. Efter de första skäller han på utespelarna, det är hans jobb, både som målvakt och lagkapten. Sedan ser han allt mer resignerad ut. Hans kroppsspråk med utslagna händer, nedsjunkna axlar och djupt melankolisk min är övertydliga så att hela världen ska se att han inte är skyldig till den målorgasm som stannar vid sju men lika gärna kunde varit åtta eller nio.

På sajten Målvaktskanalen skrev John Alvbåge dagen efter en krönika med titel/citatet ”Now it´s about caracter, clearing the mind”. Bredvid ligger en krönika om psykisk ohälsa författad av gamle ÖIS-idolen (och min lagkamrat) Freddie Roth. Freddies text handlar om att den mentala biten är ett underskattat problem. Johns krönika handlar om att det finns funktionella metoder att bearbeta eventuella mentala problem. Indirekt säger den att Hugo vet hur man handskas med sånt här, han har receptet.

Vi som sett de första två minuterna och 35 sekunderna av matchen mot Brighton i går vet att på receptet står det nu syrgas och kraftiga morfindoser.

När det långa, enkla inlägget seglar mot Lloris bestämmer han sig för att visa världen att han är en bra och modig målvakt. Det är ändå ingen som utmanar honom, det är en desorienterat inlägg transformerat till ”plockeboll”. Istället för att göra det säkra, tippa bollen över ribban väljer han dock att stoppa den samtidigt som han tar några steg baklänges. Varför han i nästa hundradels sekund väljer att släppa bollen vet jag inte men troligtvis upptäcker han att han är lite närmare mållinjen än vad han tänkt vara och därför måste släppa bollen för att undvika att han tar den med sig in i målet.

Istället för att ta emot tyngden med underkroppen och låta ben och fötter ta spjärn så att han åter kan plocka upp bollen fortsätter bakåtrotationen av överkroppen nu in i målet. Hugo inser att han är på väg att göra en ny ”Bolette” och i fallet rakt baklänges försöker han ta spjärn med vänster hand och dess raka arm så att han kan komma upp på fötter igen så snabbt som möjligt.

Tyngden är alltför stor, armbågen översträcker och viker sig, underarmsbenet hoppar ur ledkulan och smärta uppstår.

Det gör skitont, ett tag. Inte så länge men för Hugo Lloris är det en hel värld som rasat samman. Han ligger väldigt symboliskt inne i ett nät av smärta, tragedi och en totalhavererad ”caracter”. I stället för att göra det allra enklaste återföll han i försöket att göra något extra. Jag kan egentligen tycka att det rent teoretiskt också var rätt beslut. Genom att utan besvär plocka ned inlägget och förhindra att hemmalaget fick energi av en tidig hörna markerar han både revir och självförtroende åt ett lag i desperat behov av just detta. Självförtroende.

Men så uppmärksammar hjärnan att han är cirka en halvmeter alltför nära mållinjen och så sätts hela den mentala processen i gång som en sekund eller två senare innebär att världens kanske mest beundrade målvakt ligger i nätmaskerna likt en halvdöd orangefärgad fisk och skriker av smärta.

Hugo Lloris kommer tillbaka, tidigare än ni trott. I Viasat Sport slog man ögonblickligen fast att han missar resten av säsongen – en prognos som förmodligen endast grundades på den smärta Hugo Lloris gav uttryck för. Men varför smärtan höll i sig berodde på chocken, skräcken och ångesten över vad som inträffat. Hugo Lloris fick en översträckning men framförallt sträckte han självbilden över bristningsgränsen och den skadan kunde varken bedövas av bår eller morfin.

När svullnaden lagt sig lite dras underarmsbenet rätt och de skadade ligamenten hjälps tillrätta. Det är de mjukdelarna som avgör hur snart han är tillbaka, fysiskt. Låt oss säga två månaders läkning och en månads comebackträning: FA-cupen de första dagarna i januari?

Men den stora skadan är inte armbågen utan huvudet. Det är den mentala rehaben som hela hans återstående karriär vilar på. Det där han själv kallade ”caracter” – är den stark nog? För en sak är säker: en målvakt kan inte ”clearing the mind”. Det låter bra men i själva verkat handlar det om att kunna fokusera på spelet när det verkligen gäller. Därimellan, när spelet är så långt bort som vid andra målet, vid avblåsningar, i vardagen och på nätterna drabbas alla målvakter mer eller mindre av återfall och påminnelser om ångesten för att upprepa misstagen. There are no such thing as ”clearing the mind”

I fall Hugo Lloris har en klok och bra målvaktstränare ska de under de kommande månaderna träna både Cruyfffint och sedan, när armen är stabil nog, enkla höga inlägg med baklängesförflyttning utan att överkroppen roterar bakåt. Bara så kan man bearbeta trauman, likt de han utsatts för, bara så kan man skapa strategier för att tillfälligt ”rensa huvudet”. Jag hoppas få se Hugo Lloris framför mållinjen snart igen.


About this entry