Den mindre optimistiske MFF-aren Del 1 – en sex segrar lång formsvacka samt ett litet inkompetensavslöjande

Det råder hallelujastämning runt Stadion. Efter att malmömedias fotbollsexperter flera gånger under förhöstens oavgjorda matcher högljutt förkunnat att guldet inte skulle komma hem i år heller har laget återuppstått och leder nu allsvenskan med fem mål med tre omgångar kvar.

Hur kunde de ta så fel? Jo, de räknar bara resultat. Vi som faktiskt ser matcherna har ju insett att trepoängare kan plockas trots att laget närmast uppträder patetiskt i, och i den omedelbara närheten av, motståndarnas straffområde. Några av säsongens allra sämsta offensiva matcher har MFF gjort under de senaste veckorna men det har ändå gett tre, lite krampaktiga poäng var gång, nästan var gång. Spelmässigt var MFF bättre i juli och augusti än vad man har varit i september men det är nu poängen trillat in.

Jag skriver trillat för bakom trepoängarna återfinns ofta betydligt mer tur än skicklighet. Vinsterna har bärgats för att man varit så bra försvarsmässigt och sedan tofflat in en simpel segerboll. Det gedigna försvaret har i sin tur inneburit att man gjort färre eller nästan inga mål på snabba omställningar – något man gjort tidigare på säsongen och framförallt förra året vilket gjorde Marcus Antonsson till malmöitisk världsstjärna och att Romain Gall lite surrealistiskt hyllades som en stor fotbollsspelare.

Det i sin tur leder till att klubbens stora problem visas i alla sin nakenhet. Jo, det är ju få som ser att Mackan och de andra är nakna (alltså H C Andersens–nakna) framför mål men när högerbacken missar nicken men stöter in bollen i en båge med axeln borde man kanske fråga sig hur det står till med avsluten – framförallt de 17 övriga mot Göteborg. Eller de 22 mot FCK. Eller de 16 mot både Peking och AFC… (det ska dock erkännas att MFF utnyttjade effektivt den totala förvirring som HIF:s defensiva spel gav uttryck för i första halvlek – här är ett undantag men egentligen främst beroende på motståndarnas oförmåga och ett gästspel av den alltmer sällsynta helsingborgska hybrisen).

MFF:s bästa chans mot Blåvitt var Sören Rieks huvud som mer liknade en hemåtnick än ett avslut – så jävla illa förvaltad var den chansen. 14 augusti skrev jag om ”Bristen i höstens MFF” och pekade just ut avslut mot samlat försvar som det MFF är riktigt dåliga på. Där MFF borde ha förstärkt.

Tidigare säsonger levde man högt på Markus Rosenbergs magi. Tiden har hunnit i fatt den och resten har inte vad som krävs för att göra många mål i allsvenskan, för MFF. Med söndagens seger har man sex raka trepoängare men ingen av dem har varit övertygande, från MFF:s sida.
Kalmar: där avgjorde Romario redan i sjunde minuten.
Norrköping: plågsam och inte helt rättvis 1-0-vinst
Elfsborg: satt långt in, även här missades enkla nickar nära mållinjen och så en tursam ledning.
AFC: satt ännu längre in, snudd på pinsamt.
FCK: har bara vunnit två av de nio senaste matcherna. Inne i en klassisk svacka huvudsakligen beroende på skador och dåliga ersättare. Istället för en lätt seger blev det en uppvisning i dåliga avslut mot sargat, samlat försvar tills Rosenberg visade klass och Viktor Nelson släppte markering – precis som han för övrigt gjorde mot Bröndby några dagar senare och blev utskälld i direktsändning av tränaren…
Dynamo Kiev: Ska inte gnälla på dåliga avslut här eftersom man i princip bara hade ett enda på 90 minuter. Annars i klass med insatsen i Eskilstuna. Det forna storlaget är i en brant utförsbacke och ändå uppträdde MFF:s utespelare närmast som paralyserade. Det var en match som ett MFF i form och med självförtroende borde vunnit. I stället blev man utspelade och förnedrade, liksom mot Gent och ett norskt bottenlag förra året…

Det bästa med den här formsvackan med sex raka allsvenska tursegrar är att MFF omöjligt kan spela sämre än så här efter uppehållet. Samtidigt som det är frågan om tre helt andra sorters matcher, och förväntade matchbilder. Men mer om det senare i miniserien.

Ps Jag förstår faktiskt inte varför alla fotbollsexperter i media ständigt väljer att analysera matcher och lag efter resultaten. Jag lär ha varit ganska ensam om att dissa Man United och hylla Chelsea efter 4-0 i augusti, se ”en tursam 4-0-seger” men det var ju så det såg ut. Och i fotboll är det alltid den kollektiva prestationen och inte några få resultat som avgör en säsong. Av samma anledning gjorde mig Barças 4-0-seger mot Sevilal i helgen ganska rädd. Där borde gästerna haft med sig minst en poäng men istället för att leda två eller tre noll så faller man ihop efter första baklängesmålet på Camp Nou. Julen Lopetegui är en betydligt bättre fotbollstränare än vad många tror.


About this entry