Statyn av Zlatan saknar något

Zlatan återvände till Malmö, som staty. Faksimil från Sydsvenskan, fotograf Petter Arvidsson.

Den platsade inte i en förort till Stockholm utan Svenska Fotbollförbundet skänkte Zlatan till Malmö stad. Som staty. I brons, inte guld. Zlatan avslutade sitt engagemang i Solna kommun redan år 2016 men är fortfarande verksam i USA. Det är hans praktfulla fotbollskarriärs palliativa skede och även en orsak till att han förärats detta som ytterst få levande människor annars blir föremål för. Med eller utan häst.

Den enda levande människa jag kan komma på som också är staty är Henrik Larsson – tillsynes tokigt placerad vid Fria Bad i Helsingborg och så långt bort man kan komma från hans uppväxt på Närlunda och Harlyckans IP. Men med tanke på den kritik han fått i sin hemstad som fotbollstränare de senaste säsongerna är det kanske den säkraste ”hänget” – en plats som associeras med lek, bad, fritid, Öresund och världen bortom Helsingborgs horisont, där Henrik verkade som Sveriges näst mest framgångsrika fotbollsspelare i modern tid.

Henrik är ganska liten, nästan försynt men samtidigt stolt och med ett tydligt drag av att behärska situationen. Det första Zlatan sa till skulptören Peter Linde var: ”gör den så stor som möjligt”. Denne hade tre meters takhöjd i ateljén så där stoppade det, på höjden. Resten placerade han på bredden – Zlatans överarmar som breder ut sig över betraktaren är groteskt förstorade, så som han var värsta bodybuildern eller en Marvel-hjälte. Faktum är att hans överarmar är större än huvudet vilket säger en del om den latenta ”deltoid-megalomanin”.

Förutom visuell storhet och fysiska överdrifter – vad signalerar Zlatan? Den nakna överkroppen och de utsträckta armarna är statyns budskap. Zlatan tog och tar ofta av sig tröjan efter att han börjat träna kroppen funktionellt 2011. Den mest kända strippen är väl efter att ha cyklat in 4-4 vid Friends invigningsmatch mot England. Han liknar en väldeffad, återuppstånden Jesus. De utsträckta armarna skulle kunna känneteckna en annorlunda Jesus, en i rörelse, stolt strosande nedför Golgata pekande i alla riktningar samtidigt – likt en amerikansk presidentkandidat. Men känslan av självpåtaget martyrskap förstärks av den stränga, strama hårknuten och det allvarsamma ansiktsintrycket med blicken vänd snett nedåt. Det hade varit roligare ifall han mötte betraktarens blick men det är kanske att begära alltför mycket av en staty föreställande Zlatan. I det Sverige där tro och religion ständigt ifrågasätts var det nog inte heller aktuellt att han tittade upp, mot himlen för att hämta kraft, eller inspirera Gud till nya storverk likt hans egna.  I sammanhanget bör kanske tilläggas att inte heller Gud Fader har vunnit Champions League.

De uträckta armarna har även en annan konnotation,  en tredje  ”kung” i ett palliativt skede av karriären. President Richard M Nixon gjorde segertecknet med armarna vitt utsträckta när han just blivit avsatt och var på väg in i helikoptern från Vita Huset för sista gången. Hans överkropp var inte naken, istället skrynklades hans kavajaxlar till två bollar och att han såg ut som en människa vars storhetsvansinne inte heller övergav honom i hans allra svåraste stund. Inte olik Rikard III.s accelererande, offensiva vansinne när matchen redan är förlorad. Hur gör Zlatan efter sista säsongen i MSL? Vad du än gör – gör inte segertecknet med armarna utsträckta.

Nu kan det förstås var så simpelt att Zlatan pekar både på Gamla vita Malmö Stadion och den nya, svarta, före detta Swedbank Arena för att han gjort mål på båda planerna? Eller pekar han på MFF:s administrativa centrum och IFK Malmös omklädningsrum i en slags inkluderande, ekumenisk, malmöitisk gest?

Kanske var konstnärens idé att statyn skulle var gränsöverskridande och i första hand inte handla om en fotbollsspelare utan en människa i symboliska blå kortbyxor. Jag tycker ändå det saknas något, något som till och med Zlatan varit beroende av, det som faktiskt definierar en fotbollsspelare – bollen!

Armarna verkar förstås ha en viktigare symbolisk funktion än att bära på en boll och det var nog inte aktuellt att stoppa bollen i byxorna men måste inte en fotbollsspelarstaty ha en fotboll precis som kungastayer förr i världen bara måste ha en häst?

Henrik Larsson sular bollen i Helsingborg med blicken vänd mot Kronborg, Hamlets slott där den grubblande prinsen höll en dödskallelik boll i sin hand på ungefär samma nonchalanta manér under monologen ”att vara eller att inte vara”. Den malmöitiske Zlatan utstrålar något helt annat. Nu hävdar kanske någon att den konkava ytan Zlatan stiger ned ifrån ( hans ”häst”) är en boll men det är det ju inte – i fall det inte är en Pilatesboll i plast han spelar med. Nej, den rundade sockeln är väl Jorden eftersom just fotbollsplaner ska vara så pass platta som bara möjligt? Atlas (en annan muskulös man) brukar avbildas just så och då föreställer alltså underlaget vår planet, Zlatans scen. Så kanske bör vi tolka statyn som en gud där åter steppar ned på fast mark, bland malmöiterna på Stadionområdet den 8 :e oktober år 2019. En ny tideräkning kan sparka igång.


About this entry