Zlatan har både rätt och fel/ varför Astrit inte lirar i Liverpool

Janne Andersson är inte rasist. Däremot tänker han fotboll helt annorlunda än vad Zlatan gör. Som ansvarig för ett elitlag i fotboll 2019 tänker han också annorlunda än vad media gör, den media som formar de flestas bild av fotboll och fotbollsspelare.

Den reaktionära gamla men ständigt dagsaktuella vanföreställningen gör gällande att blott de bästa spelarna ska spela i landslaget och de bästa är först och främst de som gör mål och i andra hand de som är mest tekniska.

Hade till exempel fotbollskrönikören på landet största dagstidning tagit ut en startelva i herrlandslaget hade den i teorin bestått av enbart målskyttar och dribblers med anknytning till 08-området. Högst motvilligt hade han tvingats ta med försvarare och målvakter.

Astrit Ajdarevic är en av landet absolut bästa spelare, vad gäller teknik. Det upptäckte Liverpool redan för 15 år sedan. Varför han och nästan alla ungdomsstjärnor misslyckas är för att de saknar förståelsen av fotboll som en kollektiv uppgift. Som om deras kärleksrelation till bollen förhindrar dem att se fotbollsplanens realiteter. Och då har Astrit ändå kommit hyfsat långt men var hans huvud lika genialt som andra ändan av kroppen hade han spelet i en europeisk storklubb, och varit lagkapten i Janne Anderssons lag. Det är som om alla hjärnans impulser inte kommer längre än till Astrits hjärta. Och Astrit är inte dum, han är bara ständigt nyförälskad, varje bollberöring glöder kärleken och däremellan kommer den outhärdliga längtan efter beröring. Jag tror Astrit upplever en fotbollsmatch som 88 minuter av svartsjuka plus två minuter av ren kärlek. Men med endast tre omgångar kvar av säsongen är han fortfarande orgasmlös…

Det är på sätt och vis en liknande förvirring vad gäller förbundskaptener. De kan ha varit otroligt skickliga i det dagliga arbetet med fotbollsspelare men blir närmast värdelösa när det kommer till de avgörande egenskaperna för en framgångsrik ”landslagstränare”: psykologi och pedagogik.

Det är därför landslagstränare ibland anställs för att de var duktiga klubbtränare (Svennis) eller duktiga spelare (Maradona). Det spelar ingen roll hur ”bra” spelare de har till sitt förfogande – de misslyckas fett likväl.

Zlatan har rätt i att Janne Andersson föredragit vithyade mittfältare och forwards som varken varit så bra på att göra mål, eller att dribbla. Det tog Sverige till kvartsfinal i VM med ett lag vars sammanlagda talang inte är bland världens 50 bästa. Till och med Norge och Danmark har betydligt fler målskyttar, bra dribblers och läckra passningsspelare än de lag Janne brukar.

Vad Zlatan har rätt i är att Janne (och förbundet) borde ha ansträngt sig mer för att ta tillvara och delvis omskola spelare som till exempel Astrit, Nordin, Ghoddos och Ken Sema. Detta är än tydligare i damlandslaget där blond kalufs alltid varit en stor merit. Nu börjar den här inskränkta filosofin så långsamt att luckras upp och för den processen kan vi i huvudsak tacka Zlatans Ibrahimovics fantastiska fötter, inte hans tunga.


About this entry