EL som transportsträcka…

Laguppställningen sade allt – klubbens tre mest erfarna och bästa spelare på bänken i ett måstemöte i Europa League. Det visar att allsvenskan är prio nummer ett – inte att till varje pris vinna serien utan att till varje pris bli bättre än fyra och få spela i Europa även nästa säsong. Det avgörs på måndag mot AIK.

Så fyra, fem nya spelare jämfört med Blåvitt/Hammarbymatcherna och lika många positionsbyten. Ändå såg MFF:s första kvart alldeles utmärkt ut – lika mycket beroende på Eric Larssons frejdiska, optimistiska attityd som att Lugano FC var fega, rädda och helt utan offensiva ambitioner. I första halvlek. MFF hade ett stort spelövertag utan att skapa speciellt många chanser – faktiskt knappt någon över huvudetaget. Utöver de tursamma målen spelade Bachirou fram Traustasson och Rieks men… ja Rieks träffade i alla fall bollen. Traustasson hade några hyfsade avslutslägen men liksom mot Blåvit var koordination, bollträff och annat fundamentalt ganska bedrövligt. Islänningen har gjort nåt drömmål den här säsongen men hans allra flesta avslut är faktisk usla, både vad gäller skotteknik och precision.

Så målen – en gratis straff som Berget inte slog bra och som målvakten borde ha kunnat styra bortom målramen i fall han tränat lite mer handledsmuskelatur och fingerstyrka. Berget var också mycket tydlig med i vilket hörn av målet han tänkte placera bollen. Tycker hans andra straffar, som slagits betydligt högre varit bättre.

Tvåan – vad kan man säga? Oerhört vackert men självklart väldigt, väldigt tursamt att klacken blir så ren och även smiter in på rätt sida stolpen.

Detta var allt offensivt som MFF presterade. Andra halvlek var hemsk och direkt pinsam. MFF blev låga, fega och gav bort boll och initiativ till Lugano. De kom (förutom målet som Johan Dahlin var skymd och chanslös på) till några hyfsade avslutslägen men antingen gjorde Dahlin snygga räddningar eller så blockerade Lasse Nielsen och Rasmus Bengtsson skotten. Men skottet i stolproten och ut – längre ifrån ett praktfullt fiasko var inte MFF.

Lugano höll ingen högre klass. Det märktes att de ligger i botten av den schweiziska ligan. I Första halvlek såg de ut ungefär som Örebro, i andra fick de tid och plats för sin teknik och kan liknas vid Blåvitt eller IFK Norrköping. Men ska inte MFF vinna mot de här lagen ganska enkelt? Säg så här: trots alla tiotals miljoner investerade i nya spelare så hade höstens 2018 års MFF kört över 2019 års höstupplaga rätt ordentligt. Den enda position där MFF är bättre i år än förra är den som mittbacken till höger/höger wingback/yttermittfältare. Beiljmo och eller Larsson är betydligt bättre än Vindheim. I övrigt är MFF den hösten mer att liknas vid en restupplaga…

…och runt hörnet väntar en generationsväxling.

Ps Ser Sydsvenskans betyg på MFF:arna. Johan Dahlin får blott tre av fem möjliga i betyg. Vad gjorde han fel? Eller vad gjorde han mindre bra? Jag kommer inte på något, blott ett par klassräddningar. Jo, han släppte två korta returer på svåra avslut med vobblande bollar. Är det därför han får det snåla betyget? Förmodligen måste målvakter göra mål för att få högt betyg  i Sydsvenskan.


About this entry