Nackas självmål

En ärlig fotbollsbiografi – det gillar jag.

Han är vald till huvudstadens främste herrfotbollsspelare genom tiderna. Det är väl bara att hålla med – konkurrensen är inte speciellt hård. Personligen ser jag nog hellre Ronnie Hellström där ifall nu malmöpågen räknas som stockholmare? Eller Kurre Hamrin med tanke på hans målrekord i Italien men Nacka är Nacka. Hur älskvärd än Kurre är, hur bra keeper Ronnie än var blir de nog aldrig staty (målvaktsstatyer är dock ruggigt underskattade, rent estetiskt).

Nacka däremot, mannen och myten, föremålet för Gunnar Perssons bok ”Nacka – och drömmen om det goda livet” (Idrottsförlaget), är nästan lika stor som Zlatan, speciellt som staty men medan Zlatan till och med saknar boll så har Nacka både kula och målställning. På ett sätt var Nacka nästan lika stor som Zlatan – allt han gjorde och sa blev rubriker. På samma sätt som Zlatan var han ivrig med att odla myten om sig själv.

Nu har Gunnar Persson uppdaterat och återutgivit sin elva år gamla Nacka-biografi. Det nämns inte i boken och jag skulle gärna vilja veta varför. Alltså varför det inte nämns och vad som föranledde den nya uppdaterade upplagan. Ja mer än att Nacka skulle ha fyllt 90 år på julafton. Kanske kan man skymta en liten retrovåg av 50-talets kapsejsade fotbollsikoner med tanke på att Gunnar ”Säffle” Anderssons 41 åriga jordeliv snart blir bok. När kommer boken om MFF:s 49 matcher evighets långa förlustfria svit? Och den definitiva Gre-No-Li-bibeln? Under alla omständigheter undrar man (även om det överflödiga ordet ”och” i titeln).

I övrigt har jag absolut inga invändningar eller frågetecken – redan omslaget är alldeles underbart och Gunnar Persson skriver som vanligt väl, initierat och lika yvigt som Hammarby lirar. Det är offensivt, oväntade crossbollar, överraskande överlappningar, lite onödiga självbekräftande dribblingar och ibland övermånga tillslag (för just de surmagade kritikerna på pressläktaren) men spännande och alltid föredömligt underhållande. Vad jag framförallt uppskattar är författarens sanningspatos – han obducerar myterna kring Nacka och försöker ständigt ta reda på hur det egentligen var – det som tidningarna aldrig skrev om (och exakt var Tom Alandh slarvade med researchen och slutsatserna). Han blir arg, ibland lätt moraliserande men är så jävla skönt med känslosamma biografiförfattare.

Inte ens Zlatan fick vara staty i både Skåne och Stockholm. Det säger något om Nacka, faktiskt mer än vad den här statyn i Borrby gör. På planen Gröstorps IF och en match då jag av domaren blev uppvisad på läktaren.

Det goda livet titeln syftar på, det Nacka drömde om, är lite otydligt. Troligtvis hade han velat bli anonym familjefar i Milano men var inte tillräckligt stark och IMG_3469valde alltid den lätta, obekymrade vägen istället för den ansvarsfulla. Han framstår som en intelligent men naiv och godtrogen ängel som flyger alltför nära solen. På sätt och vis är hans privatliv synonymt med hans karriär på planen. Han ville ha allas blickar på sig och dribbla hellre en gång alltför mycket än alltför få. Men
så blir dribblingarna allt långsammare och tillslut kommer inte ens bollen förbi. Utan boll, då var det slut. Redan efter en halvlek…

Lennart Skoglund avled 45 år gammal, efter att ha missbrukat spriten och ”nerverna” under många, många år, ensam i föräldrahemmet på Katarina Bangata i Stockholm 1975.

 


About this entry