Skönheten och odjuret – på fyra hjul

Skärmavbild 2019-11-16 kl. 14.49.23

Vackra 60-talsfärger på rent brutal bil – det blir till ett oväntat bra och romantiskt racingdrama. 

Min enda start på Le Mans var inte en ”Le Mans-start”. Däremot rådde på fredagseftermiddagen febril aktivitet i Audi-stallets depå. Det var deras första officiella fabriksstart sedan ”Silverpilen” (Auto Union) på 30-talet. De hade bjudit in ett par tusen gäster och återförsäljare, satsat cirka två miljarder kronor för ett enda lopp. Nu stod mekanikerna inne i den med måsvingedörrar försedda sportvagnsprototypen och försökte skapa mer utrymme – på passagerarsidan. Det hjälpte inte – jag fick aldrig riktig plats i bilen och Stefan Lill-Löwis” Johansson tvingades köra utan sin 193 cm, överlånge kartläsare.

Jag var i Le Mans 1999 för att bevaka en av idrottsvärldens mest ikoniska tävlingar för tidskriften Café. Genom Lill-Löwis hade jag axess överallt, i den lilla 24/7-gourmetrestaurang där endast de allra högsta cheferna och förarna åt utan även i depån – ifall jag höll mig undan. Men ner i den lilla bilen kom jag aldrig, med hela kroppen samtidigt.

Det känns än idag lite frustrerande, speciellt när jag ser den nya hollywoodfilmen ”1Ford vs Ferrari”, på svenska ”Le Mans 66” och var titel borde varit Ford GT 40. Trailern här!

Den fantastisk vackra sportvagnen (med lite 60-tals linjer och brutalistisk/futuristisk design) var resultatet av att Henry Ford II (han med sonen Edsel) luras av Enzo Ferrari. Som hämnd bestämde Ford II att de ska vinna Le Mans. Ford var det mest osexiga bilmärke som fanns i början av 60-talet. När nya marknadschefen (sedemera legendariske vd:n) Lee Iacocca försökte skapa en sportbilar för unga män tvingades han ha en fisig rak sexa på 170 cu in (2,7 lit.) under den stora huven – först senare satte man in riktiga motorer. Motpolen till Ford var Carroll Shelbys Cobra – en slags hybrid av amerikanska motor och engelsk Austin Healey-lik kaross, en slags kalifornisk Ferrari. Shelbys poetiska formuleringar av tillståndet (både motorns och förarens) av 7000 varv i minuten är en av filmens höjdpunkter – som den perfekta karossen, det perfekta spåret i en kurva eller den japanska kampsportsfilosofi  där den perfekta rörelse skapar ett vakuum i tiden.

Så Ford+Shelby var en lika märkligt och omaka par som Detroit+LA eller Ford+Ferrari. Filmen har två huvudkonflikter: den mellan Shelby och föraren Ken Miles (som i sin tur har en konflikt med hela världen) och den mellan en ”self-made-man” i Shelby och Ford:s alla slipsklädda chefer. Att besegra Ferrari är filmens överbyggnad och egentligen inte så spännande eftersom vi vet vem som vann.

Det är inte så många bilar som fått en egen spelfilm. Edsel fick det. Är ”Herbie” en film om en folka eller bara en fjantig komedi? Jag kan faktiskt inte komma på fler men det finns förstås. Bullit? Nja. ”Tucker” är en hygglig bilfilm men handlar i första hand om konstruktören, inte bilen. Svenska filmkritiker brukar ha lite problem med att älska amerikanska bilfilmer fast få saker gör sig bättre på film än just racing. Den här filmen är lite lång men ett måste för alla med bilintresse som älskar det feta ljudet av mullrande V8:or. skådespelarna är duktiga, miljöer, rekvisita och teknik fantastisk även om ljudfilerna inte alltid är hundraprocent synkade med filmen. Det går även att se ”Le Mans 66” som en hyllning till de egensinnande nördar som vägrar kompromissa, kärleken till snabba bilar och känslan. För det är känslan som är filmens egentliga vinnare, inte skönheten (i rollen som Ferrari), inte datorerna och tekniken som Ken Miles kastar ut ur bilen. Utan känsla är man en loser – oavsett placering i loppet. Det är en variant på temat Skönheten och Odjuret och odjuret vinner trefaldigt när skönheten brutit med bromsproblem.

Ps
Först när jag var hemma och inte hade skrivit något om Lill-Löwis nya exklusiva armbandsurs-kollektion i reportaget som fick jag redan på att det var Stefan som stod för fiolerna. Alla Audis tre bilar bröt för övrigt tidigt men kom senare att vinna flera år i rad. Detta var även recet när Mercedes lyfte och voltade fyra gånger fem meter upp i luften utan att föraren dog. Och Ove ”Påven” Andersson var stallchef och ansvarig för Toyota misslyckande för sista gången. Själv lånade jag en av Audi-teamets mini-vespor och av mig ut på startochmål-rakan för bra bilder. Det tog cirka 15 sekunder innan en säkerhetsbil med ett gäng stora, sura fransmän stoppade mig. 50 meter från mållinjen, och fotografen…

Pss Det skymtar faktiskt en bourdeux-röd tävlingsutrustad Volvo P 1800 inför tävlingen i Sebring 1964. Ford GT 40 vs Volvo P 1800?

”Le Mans 66” får Maxsexstjärnor.


About this entry