Allsvenskans mest lästa lag

Hammarby har landets mest bokläsande fotbollssupportrar. Varje säsong kommer ett par titlar av blandad litterär kvalité. Det beror inte enbart på att klubben har i särklass störst publik – nostalgin har alltid varit en oroväckande stor men charmig del av Hammarbys själ. Lite som hypen kring vinylskivor och gamla legendariska rockbandsnamn vars rynkiga gubbar nära nog rullas in på scenen.

Nästan samtliga titlar i Bajenbiblioteket är just nostalgiska vilket är lite synd för något är ju nu verkligen på väg att hända i klubben, ett paradigmskifte, på planen. Det avskräcker inte fansen. De kommer garanterat att glädja sig åt de sex ”lirare” som inte platsade i en egen bok men nu får en titel tillsammans. Grönvita kultspelare – sex Bajenprofiler 1970-2008 av Jonas Cederquist och Magnus Hagström (Idrottsförlaget) är skriven i ”jag”-form och fungerar fint. Jag kan också se den enorma potentialen eftersom i princip alla som någon gång dragit en officiell Hammarbytröja över huvudet på ett eller annat sätt är kult, åtminstone i Kvarnenpublikens lite feldocerade perspektiv.

Alla Hammarbysupportrar kommer känna igen sig, minnas och liksom jag utbrista i ett tyst ”ahh” när någon obskyr, lite bortglömd lirare nämns eller skymtar på de många matchbilderna. Att läsa boken och dela nostalgin blir nästan en slags rituell, bajenreligiös handling varigenom man offseason bevarar och bedyrar sin kärlek till de före detta spelarna.

Överraskningarna är naturligtvis få – allt var fint och ganska bra. Var det inte det, typ resultaten på planen, så gick det över till nästa säsong. I historiens skimmer blir till och med Bajenhuset på Russinsväg i Hökarängen charmigt och typiskt södersentimentalt – trots mord, misshandelsfall och en hel del alkoholister. Tror inte dagens spelare med familjer riktigt hade accepterat den boendemiljön.

Pétur Marteinssons berättelse är klart mest levande och intressant. Han hade lätt kunnat bli en egen, bra bok. Inte minst för hans anmärkningsvärt stora kärlek till Hammarby. När klubben inte kontaktar sin bäste spelare för att skriva nytt kontrakt för att de förutsatte att kärleken var större än allt annat så flyttar Pétur till Stabeck – och blir kallad svikare och utsatt för supportrarnas trakasserier. Ändå väljer han efter att ha mobbats av Tony Pulis i Stoke att flytta tillbaka till Söder och spela gratis en höstsäsong. DET är kärlek!

En annan konsekvens av Pétur starka känslor är att kan kallar Roffe Zetterlund för både ”geni” och ”artist”! Bokens mest obetalbara historia är dock Patrik Anderssons avslöjande att han som junior på Norrköpings A-lagsbänk var så likgiltig att han ibland istället för att värma upp kröp in och lade sig att sova under reklamskyltarna. Ifall det nu är sant och inte ännu ett försök av Patrik att stärka sitt ”brand” som allsvenskans mest bohemiske lirare i modern tid vid sidan om Hasse Blomqvist.

Jag har två små invändningar. Den ena är att spelarna uttrycker sig identisk. När dessutom berättelserna korsar varandra hade boken växt ifall språket markerade skillnad och identitet. Nu blandar man nästan ihop spelarna, Pétur använder samma ord och begrepp som t ex Matte Werner.

Det är en grelativt dyr bok, med tanke på all reklam. En lång rad företag har finansierat projektet som görs i samarbete med Hammarby Fotboll. Det är alltså en delvis officiell bok och bör bedömas som sådan. Det förklarar också författarnas/spelarnas genomgående oerhört positiva attityd, baksidestexten beskriver dem som ”lojala”. Spelarna säger vad de ska, det övergripande målet är inte att berätta de här medelålders hjältarnas historia utan att dra in pengar till förslagsvis spelarlöner och inköpt av nya kultspelare. Det är säkert ett smart sätt men i mina ögon förtar det en del av bokens värde. Det gör det säkert inte för Hammarbysupportrarna.

Ps De övriga spelarna är Klasse Johansson, Uffe Eriksson och Suleyman Sleyman.


About this entry