Nästan som en riktig idrottsman

Lindeborg är duktig på att prata. Nu har han skrivit en bok om vad han gjorde när han inte refererade sport i SVT under ett halvt sekel.

I högt tempo reste han hit och dit. Var konferencier, spelade golf, vaknade tidigt på lyxhotell, spelade tennis, träffade sportkändisar, gjorde bra sändningar trots strul, var konferencier och spelade mer kändisgolf. Allting löser sig, han har roligt, trots hcp 12. Han är nästan som en riktig idrottsman.

Lindeborg har också bjudit in elva, jättekända, vänner som han hade roligt med. De skriver i (”Public Service i 50 år”, Isaberg förlag) om hur kul allting var. Alla minnen är kortfattade, innerliga och förödande ytliga. Ungefär som ett kort nyhetsreferat av det danskarna kallar ”hygge”. Sista delen av boken är utdrag ur hans dagbok – samma sak fast nu i än mer koncentrerat format. I en bisats nämns ett arkiv. Det låter, i sammanhanget, både oväntat personligt och spännande. Det antyder någon annan än den offentlige, på scenen med mikrofonen varande Lindeborg. Men närmare än bisatsen kommer vi inte – allting är glansigt, käckt och trevlig men ibland dör någon och Lindeborg sörjer en av alla dessa goda vänner.

På ett ställe nämner han hur mycket han lärde sig av Lars Gunnar Björklund. Lindeborg lärde sig inget om minnesböcker av Björklund. Lars Gunnars minnen är fyllda av humor, gnäll, avslöjanden, bitterhet, personliga angrepp och oförfalskad kärlek till idrott och idrottare, och Djurgårdens IF. Ett hällregn av känslor och ett rikt språk.

Redan när Lindeborg dök upp i Tipsextra studion tyckte jag han gav ett lillgammalt intryck. Han ville verka mer seriös och erfaren än han var. Inget fel på det när man är ung men det var som om han satt på en kudde där i Tipsextra–studion och försökte intonera som Hyland. För säkerhets skull hade någon klistrat på honom en mustasch. Intrycket har bestått.

Trots hans ”svada”, hans oerhörda professionalism och det säkerligen hårda arbetet bakom har han haft viljan eller tvånget att dokumentera, spara minnen som dagboken, det där arkivet. Jag förstår att han tycker att de ögonblick han refererade var alltför stora för att vi inte ska påminnas om dem. Än en gång. Kanske är det därför mustaschen sitter så hårt.

Tyvärr förstår jag inte riktigt idén med boken – känns mer som fb-uppdateringar för Lindeborg och vännerna. Men alla är noggrant taggade. Jag tror Staffan är väldigt nöjd med det.

Ps Trots arkivet, trots dagboken och faktagranskning kan vi alla minnas fel ibland. Bilden på Hasse Alsér togs inte i början av 80-talet. Min stora pingisidol, jag bara älskade hans fattning och hans forehand, omkom i en stor flygolycka i Bromma 1977.