En historia att glömma

Personliga minnen är inte en stads minnen. De två redaktörer vars ansvar det var att berätta Göteborgs officiella idrottshistoria tappade bollen redan vid avkast.

Det var naturligtvis en svår uppgift, allting kunde inte komma med på 350 sidor men det borde varit viktigare att inkludera än exkludera. Det stora flertalets historia är mer betydelsefull för staden än några enskilda matcher och tävlingar. Det officiella minnet måste dessutom ha en objektiv ambition – stadens historia ska inte medvetet retuscheras och förvrängas.

Det positiva är att redaktörerna Cege Berglund och Gudrun Nyberg plockat in utomstående fotbolls- och hockeyhistoriker som ger nya perspektiv på njutbar svenska. Jag gillar att såväl ungdomsidrott som det obskyra Dam-OS 1926 platsar. Mindre positivt är att redaktörerna enbart har vaga begrepp om bokproduktion, vad som är tryckbara bilder, hur pass viktig den språkliga granskningen är och det här med gränser, balans och inte minst urval.

Det liknar fotbollsklubben Malmö FF som slarvade bort sin historia vid 100 års jubileet på grund av att dåvarande ”bossen” Bengt Madsen utsåg sin oerfarne och dessvärre även okunnige kompis till ensam författare. Nu har det som kallats Sveriges idrottshuvudstad lyckats kopiera bedriften – förvandla sin underbara historia till något pinsamt man så snart som möjligt vill glömma.

”Idrott – Hundra år i Göteborg” (Carlssons) ägnar inte ett enda ord åt varken segling eller handboll (över 50 SM-tecken). Det saknas självfallet även en text om tempeln där de idrottstroende samlats till högmässor – som Heden, Ullevi och Scandinavium.

Istället har bokens i särklass längsta kapitel enbart ambition att förstärka mytbildningen bakom 1950-talets boxare Ingemar Johansson. Det är 70 sidor huvudsakligen bestående av matchreferat där de mindre smickrande delarna marginaliseras, censurerats eller förlöjligats. Dessutom på ett språk hämtat från den samtida pojktidskriften Rekord Magasinet. Författaren är/var dessutom emotionellt, ekonomiskt, professionellt förknippad med ”The Champs” boxningskarriär. Att redaktörsuppgiften faktiskt även innebar ett ansvar mot läsare, uppdragsgivaren Göteborg stad, mot dess skattebetalare och definitivt mot idrotten glömdes bort. Fanns det absolut ingen annan som kunde skriva om boxning antyder kanske det att ämnet inte är så stort som redaktörerna trodde?

Jag gillar visserligen idén med en enstaka idrottares berättelse men då borde varit 15-20 sidor om stenhuggaren som blev göteborgsk världsmästare och vad det betydde för de andra göteborgarna, för staden – inte det här oseriösa tramset som för tankarna till sportjournalistik när den var som sämst.

Varför Göteborgs stad släppt igenom detta är närmast oförklarligt. För de många goda sidorna till trots – ”Idrott” är och förblir i all framtid tyvärr ett avskräckande exempel på hur en stads idrottshistoria inte ska hanteras.


About this entry