Parken och den danska rasismen

Det borde varit fest. Vi borde varit bröder. Både den malmöitiska och köpenhamnska fotbollsklubben tog sig mirakulöst vidare i Europa League. Legenden och ikonen, den även i dansk TV våldsamt hyllade Markus Rosenberg, gjorde sin allra, allra, allra sista match.

Det borde varit fryntligt, borde varit fotbollsfest, kärlek och Öresundshygge. Nu blev det precis tvärtom, trots fotbollsresultatet.

Sitter i helgen i mitt andra hem, på Vesterbro där alla håller på FCK, och upplever ett växande obehag. Jag övermannas av känslan att det enbart fanns en riktig vinnare i Parken – den danska rasismen och det allmänna föraktet och misstänksamheten mot utlänningar. Enligt officiell dansk terminologi är det alla som inte är danska statsmedborgare. Det är ungefär samma rasism som nu växer i Sverige men i Danmark är den betydligt öppnare och mer accepterad.

Ett mått på den danska samhällsutvecklingen är att den här gången var det inte de högröstade MFF-arna på supporterläktaren som blev offer för hat och de ordningsuppehållande krafternas besinningslösa våld utan barn, och svenskar i allmänhet. 14 år efter att polisen gick upp och urskillningslöst slog på alla de kunde träffa var det dags för en ny dansk skandal.

FCK har på alla möjliga sätt försökt hindra MFF-supportrar i allmänhet och svenskar i synnerhet att köpa biljetter till andra läktare än de platser de blivit hänvisade till. Som sista desperat åtgärd frågade vakterna alla biljettinnehavare ifall de var svenskar – var det de nekades de ingång. Trots biljett. I möjligaste mån försökte man också att slänga ut de svenskar som trots allt tagit sig in på läktaren. Barnfamiljer som inte ville stå i larmet och stöket bland bengalerna på supporterläktaren avisades för att barnen bar MFF-tröjor. Svenskar avvisades, inte för att de bar symboler för MFF eller uppträdde provocerade publiken på läktarsektionen C utan enbart för att de var svenskar.

I en officiell text som FCK publicerat ber man sina supportrar om ursäkt för att man inte helt och hållet lyckades rensa läktaren på svenskar. Det är en synnerligen tragisk och inhuman tolkning av UEFA rekommendationer om uppdelning av supportrar. UEFA är tydliga med att bortasupportrar inte ska uppträda provocerande eller i konfektion som kan provocera men att tolka det som om små barn i en bortatröja ska slängas ut är en grov feltolkning av UEFA:s riktlinjer. Det är inte enbart dumt, det är också ett bevis för den öppna rasismen i det danska samhället. Utvecklingen går åt samma håll i Sverige – den är ett utryck för en politisk agenda där alla delas upp i för och emot, vi eller dem.

Jag tror inte Sverigedemokraterna tycker illa om danskar – tvärtom är de förebilderna.
Däremot har statsminister Mette Fredriksen varit tydlig med att svenskar inte är välkomna i Danmark. Två gånger i veckan kontrolleras tågen. Officiellt för att hindra svenska förbrytare att ta sig in i Danmark men ingen tror på allvar att förbrytare ska ta tåget eller bilen just de veckodagar det är kontroller. Liksom så mycket annat är det symbolpolitik, verkningslösa gester i syfte att vinna populistiska poäng. Speciellt effektfull är rasismen. Och ja, partikamraten Stefan Lövden (”vi bygger inga murar, vi bygger broar”) har ägnat sig åt ungefär samma sak. För att vinna makt har de accepterat den statligt reglerade rasismen och den allmänna främlingsfientligheten.

Två andra aktuella danska exempel, förutom Parken, är Sjælsmark på Nordsjälland. Ett ”utresecentrum” där barnfamiljer i väntan på avvisning spärras in. Föräldrarna fick inte laga mat åt de cirka 90 barnen, där fanns inga kylskåp, spisar eller mikrovågsugnar. Den danska staten hämnades på barnen för att deras föräldrar försökt fly till Danmark. Mette Fredriksen (hon som i valkampanjen kallade sig ”Barnens statsminister” och säger att Danmark är världens bästa land för barn) stödde indirekt hur Danmark hjälpte barnen på Sjælsmark. I socialdemokratins Danmark är det alldeles uppenbart skillnad på barn och barn.

Lindholm är en liten fängelseö som skulle bli en slags dansk ”Djävulsö”. De som inte var danska statsmedborgare och dömts för ett brott, oavsett vilket oavset tid du bott i landet, skulle låsas in där i väntan på utvisning. Det är sånt man slutade med för 50-60 år sedan i den ”civiliserade” världen men i Danmark fanns ett politiskt flertal bakom en sådan lösning.

Många hade hoppats att den av socialdemokraterna ledda vänsterregeringen som tillträdde i juni skulle bedriva en annan ”utlänningspolitik” (invandringspolitik och integration heter verkligen så på danska – en liten men symtomatisk skillnad) än den av Danskt Folkeparti beroende borgerliga regeringen.

Dessvärre inte – förmodligen för att de insett att alltför många danskar vill ha en aggressiv politik som bryter mot FN:s konventioner. Statsminister Mette Fredriksen har gjort klart att ifall man misstänks för att ha stridit för ISIS har man samtidigt förverkligat sin rätt till danskt medborgarskap. Att en dansk kan förlora sitt medborgarskap genom att en minister tycker det (utan rättegång eller juridisk prövning) strider mot folkrätten. Men så handlar det också om ett land med en av världens absolut hårdaste medborgarskapskrav. Innan din önskan att bli ”riktig dansk” ens prövas måste du ha bott i landet i 9 år, tjäna tre kvarts miljoner kronor per år, klara minst 32 av 40 frågor om dansk historia och kulturer med mera, med mera. Lika så har danska statsmedborgare som inte bor i landet inte heller rätt att rösta i de allmänna valen. Socialdemokraterna försöker också att förhindra att barn som föds utomlands av danska statsmedborgare automatiskt blir statsmedborgare.

Det är en ny människosyn som är på väg att växa fram i Danmark. I det perspektivet är det inte konstigt att danskarna på de vanliga, långsidesläktarna beklagade sig över att det fanns icke-danska barn på ”deras” sektion. I det perspektivet är inte FCK:s ambition att rensa läktaren på svenskar överraskande.

Mina vänner som är FCK-supportrar tycker klubbens handlande är förfärligt och oförsvarbart. Liksom jag drar de slutsatsen att FCK agerade rasistiskt i torsdags kväll.
I ett längre perspektiv inser vi att FCK:s agerande dels kan bli fotbollens död, dels visar på de politiska eftergifter som förgiftar vårt samhälle.

I den bästa av världar skulle UEFA liksom Nordiska rådet och de båda ländernas regeringar reagerat kraftfullt och krävt både förklaringar och utfästelser att det inte inträffar igen. I den värld vi lever i beslöt på fredagen UEFA att trots vittnesmål från spelare som Alexander Isak och från domare, trots videoupptagningar att gå på det rumänska förbundets linje som innebar att det inte förekom någon rasismen över huvudet i EM-kvalmatchen Rumänien – Sverige.

Jag gissar att ämnet snart blir aktuellt igen, I Parken, i Rumänien, i England och i resten av världen. Vi i Malmö borde göra allt vi kan för att ge en mänsklig motbild – det måste finnas ett samhälle där människor ser fotboll tillsammans oavsett tröjfärg. Håll åtminstone hatet borta från långsidorna!


About this entry