En desperat ”quick fix”

Omeriterad dansk hjälptränare som fått chansen en ynka gång på egen hand men misslyckats – det låter bekant. Andra tanken om Jon Dahl Tomasson som ny huvudtränare för Malmö FF 2020 är att forwards i princip aldrig blir bra, framgångsrika tränare. Jag har funderat länge och bara funnit en och två halva: Cruyff, plus Jürgen Klingsmann och Roberto Mancini. Den ende svensken jag kommer på (varken Pia Sundhage eller Olle Nordin räknas) är en duotränare med nyblivet SM-guld som enda merit (se annan text).

Jon Dahl Tomasson kan naturligtvis bli en fantastiskt bra MFF-tränare men oddsen och analyserna är inte på hans sida. Liksom Allan Kuhn är han förmodligen ett närmast desperat val när alla andra kandidater sagt nej. Kuhn var dessutom gammal konditionsstark och bolltrygg balansspelare, inte olik Daniel Andersson, inte egocentrisk skyttekung…

Eftersom det länge stått klart att Uwe skulle få sparken (speciellt för de som läst Maxtiotår: 25 februari 2019) hade inte MFF behövt vänta till sista minuten – förutsagt att de fått ja från de som de ville ha. Att dagarna före säsongen börjar presentera tränaren kan inte rubriceras som annat än desperat ”quick fix”.

Mot Jon talar tyvärr också det faktum att han tog jobbet. Det låter kanske underligt men istället för att stanna kvar och lära av Åge Hareide under ännu ett stort mästerskap valde Jon att ta chansen som klubblagstränare. Det tyder på att han inte tror att han varit speciellt attraktiv på klubbmarknaden när DBU-anställningen skulle ha avslutats efter EM. Kanske har han dålig självbild, kanske är han en desperat realist men det hade troligtvis gagnat hans tränar-cv att ha stannat kvar. Arbetsgivare vill sällan ha folk med ett cv fullt av plötsligt avhoppade anställningar.

Jag minns Jon väl som spelare men som tränare har jag bara sett honom i en match: borta mot Gibraltar då Hareide hade förhinder. Det var inte en helt övertygande coachinsats, i första halvlek men samtidigt inget man kan betygsätta på allvar. Han var i alla fall väldigt aktiv vid sidlinjen, viftade mycket med armarna, typ Kloppskolan…

I det sammanhanget ska nämnas att Daniel Andersson lämnade dörren öppen för att han skulle kunna bli interrimtränare under våren. Vilket antyder att de helst hade kontrakterat en tränare som blivit ledig först efter den europeiska säsongen, eller efter EM. Med tanke på att klubbar gärna vill ”recycla” gamla framgångsrika tränare ska vi nog vara glada över att det inte blev Jon chef Åge Hareide som fick jobbet. Har jag läst alltför många deckare ifall jag lanserar teorin att Jon Dahl Tomasson enbart är en front och ”målvaktstränare” för Åge Hareide som tillträder efter EM? Hareide har i alla fall uttryckt sin önskan om att fortsätta som klubbtränare efter EM. Så varför inte skicka sin assistent under övergångstiden? Det är en intrikat teori som jag hoppas är felaktig, dels för den vrede Danmark som nation kommer känna över sveket, dels för att det aldrig blir bra med gamla, återvändande tränare. Aldrig.

Varför jag ens tänker på Åge Hareide är för att Jon i sig känns som ett så pass dåligt val. Jag är medveten om att MFF efter att ha sparkat tre tränare på tre år inte satt sig i en guldsits. Både Kuhn och Rösler har ju varit relativt framgångsrika på pappret – och ändå fått sparken. Jag kan mycket väl tänka mig att av de kanske 20-25 tränare som tackat nej till jobbet har skälet i första hand varit att det är ett jobb du enbart kan misslyckas med. Och att MFF, iders ögon, är en klubb med alltför pompös självbild och alltför lite förståelse för tränarkallet.

Jag förutsätter att Jon kommer få en egen lovande, assisterande med djupa MFF-rötter. En som ger honom ”Carte Blanche” in i det himmelsblå omklädningsrummets mentala labyrinter. Få hade varit bättre för det guidejobbet än Markus Rosenberg.


About this entry