Jenny, Jakob och en elitidrottsagnostiker

Ett nytt svenskt dopingfall, ett OS-år. Det borde inte väcka förvåning men det gör dopingfall alltid. Desto närmare ”vi” står idrottaren ju större blir vår besvikelse. I mitt perspektiv handlar det mindre om enskilda fuskare och mer om relationen till idrotten i stort, vår romantiska föreställning om att elitidrotten är rättvis. I förlängningen utmanas vår närmast religiösa tro på att ”den bäste vinner” – för vem är bäst när vi inte vet under vilka omständigheter de tävlar?

Vad vi kan utgå ifrån är att Jenny Franssons viktklass och andra brottningstävlingar i OS inte kommer vara fria från doping. Om det sedan avslöjas före OS, direkt efter eller fyra, fem år senare är rätt ointressant. För mig som verkligen älskat och beundrat all elitidrott har fokus långsamt förflyttats till själva träningen. Resultateten är numera så osäkra att man inte kan lita på placeringarna – enbart på prestationen fram till tävlingen. Jag kan beundra och med intresse följa alla som tränar hårt och målmedvetet. Speciellt de som vågar trotsa gränser, oavsett vilka så länge det inte gäller de idrottsmoraliska. Jag är generellt väldigt kritisk mot all sorts kosttillskott, även bland motionärer. Detta är en lyckoindustri som omsätter 5 miljarder kronor om året bara i Sverige och kan likna vid tobakslögnerna och den snabba tillfredsställelsen.

Den siste en cyklist vill associeras med är Ferrari, Dr Marco Ferrari. Om man möter honom kommer man aldrig kunna tvätta bort misstankarna – oavsett antalet dopinglösa tester. Ifall dansken Jakob Fuglsang träffat honom vet vi inte men utredningen säger det. Vad vi vet är att danskens stall, Astana och hans chefer och hans stallkamrater, alla har träffat Ferrari. Astana är det cykelstall i världen som mest associeras med doping. Naturligtvis kan det vara så att stallet bäste åkare inte gjort det. Naturligtvis kan det vara så att dansken tagit sig från en obetydlig ranking till trea i världen vid 34 års ålder utan fusk men mycket, nästan allt, talar emot det.

Vad talar för att Jakob Fuglsang är oskyldig? Ja, att han gett ett intelligent och klokt intryck. Inte minst i Daniel Denciks spännande bok ”Sportshjerte” (ska läsa om den nu – rec kommer). Att Jakob har verkat vara en person med stor distans och integritet till den värld där det annars är närmast lag att göra som alla andra, som tränarna, sportcheferna och ägarna säger.

Att vara medelmåttig men ren elitidrottare och i slutet av karriären börja fuska för att en sista gång testa talang och möjligheterna är inte ovanligt. Tvärtom är det ganska logiskt och ett par av de största svenska idrottshjältarna genom tiderna var sådana, oförklarliga ”late bloomers” och kom undan med det. Jag tror inte Jakob gör det.