Den ensamme landsvägscyklisten

”Jag har känslan av att vara nära, nästan helt framme men alla omkring mig säger att jag är en bättre cyklist än vad jag själv tror. Även min manager säger att jag är en av de allra bästa och borde kunna få ut ännu mer. Är det mitt eget fel? Kanske vänder det en dag, eller så gör det inte det. Jag är inte nödvändigtvis själv herre över hur det här slutar.”

Man är frestad att skriva att det slutade förra söndagen, den 2:e februari 2020 då danska medier avslöjade att Jakob Fuglsang ska ha träffat den livstidsavstängde italienske cykeldoktorn Marco Ferrari. För det är Jakob Fuglsang jag fritt citerar ur Daniel Denciks bok från 2017. ”Sportshjertan” (Gyldendal).

Året efter han tog silver i OS och som 31 åring började sin klättring mot världseliten. Den som delvis slutade i veckan med en tredjeplats på världsrankningen. Vi vet ju inte hur Astanaåkaren ska reagera på dopinganklagelserna – fortsätta köra och låtsas som ingenting eller lägga av. ”Står han av” nu liknar hans öde landsmannen Michael Rasmussens som också slutade karriären på toppen, ensam på väg upp för ett berg i den gula tröjan och nu är den föraktad av hela cykelvärlden. Inte för att han fuskat utan för att han i sin självbiografi lämnat ut andra som också fuskat men inte åkt fast.

Daniels bok är full av märkliga möten och spännande intervjuer med danska cykelproffs i Touren. De två dopingdrabbade men även en rad andra rödvita cyklister som diskuterar doping, skönlitteratur, filosofi, ensamhet och behovet, längtan att få fly verkligheten med cykel och andra droger. Att vi alla, Jakob, Dencik, TV-tittarna i soffan och cyklisterna i sadeln alla försöker fly den manliga, konfunderande lite tvångsmässiga ensamheten. Här finns kapitel som tar rulle på mysticism, överlevnadsstrategier och framförallt det grundläggande för cyklisten – ett beroende av vinden som är lika fundamentalt som för seglaren. Här finns även en hel del likheter med den gamla antika filosofiska inriktningen stoicism som jag skrivit om på träningsbloggen Maxenkropp.

Tycker mycket om boken, den försöker förklara varför man älskar cykelsporten, och att landsvägscykla. Trots att vi ständigt blir narrade, inte förstår sammanhangen, inte vet vem som egentligen är bäst och får släppa tidigare än vi tänkt och fantiserat om.

Daniel Dencik är filmregissör och författare, och hängiven cykelloppsälskare. Trots att han är född i Stockholm. Han kör en gammal Wilier Triestina och skriver väldigt bra. Lite ojämnt dock, ibland tappar han fokus. Det är som om händerna inte är med på varje sida precis som cykelbenen, de externa redskap alla ryttare har ett så komplex relation till, då och då ”står av” – oavsett vad hjärtat vill. På det hela taget en av de modigaste böckerna om sport och manlig ensamhet som jag någonsin läst.


About this entry