Jag njöt, Mackan dissade – CL:s åttondelsfinaler Del 1

Han tyckte det var en ganska medioker match, jag älskade varje ögonblick av den. Det var en av de där matcherna som verkligen går snabbt, där man förvånas över hur korta halvlekarna är. Ska man jämföra gårdagens CL-matcher, Atletico-Liverpool och Dortmund-PSG, kan man säga att den förra spelades i luften och den andra längs marken. Mötet i Madrid präglades av långa höga bollar, mycket inläggsspel, två lag som försvarade lågt, inte speciellt högt tempo med långa spelavbrott. Följer man engelska och spanska ligan får man stå ut med alla dessa spelare som ska markera genom att överdriva skador och smärta. Tycker man det är spännande med ständiga nickdueller och bolltapp ska man naturligtvis inte njuta av snabba omställningar längs marken, många passningar på ett tillslag och mycket rörelse. Till det ska läggas en fantastisk inramning och miljö – en helt annan inramning än de fejkade/samplade engelska publikljuden och bilder på feta, skrikande rödkindade gubbar i alla åldrar.

Jag kan inte påminna mig att läkarteamen var inne på planen i Dortmund en enda gång. Det var många tuffa närkamper som den spanske domaren släppte eller gav fördel i. Där var en del felaktiga domslut, bland annat två märkliga gula men i övrigt köpte han inga filmningar eller förstärkningar och det var kanske den nivån, att hålla spelet i gång, som orsakade misstagen. Dock inga misstag som resulterade i felaktiga målchanser – som i Madrid.

Därför kom eftersnacket i den i mitt tycke helt underbara underhållning som bjöds i västra Tyskland att handla om målen och taktiken, inte om tränare, uteblivna röda kort och feldomslut. I Dortmund repriserades målchanser, i Madrid dueller och de eventuella touchar och armbågar de gav upphov till. Klopp gnällde till och med över att halvlekspausen var alltför lång…

Framförallt var tempot högt. PSG hade första 20 en grymt hög press som BVD klarade ganska bra. Deras omställningar var alltid med tre, fyra spelare – liksom alla tyska lag. PSG var mer försiktiga även om båda lagen försvarade 4-5-1. Det var Mbappé och Neymar i omställningarna, ibland De Maria och de var inte lika effektiva. De kom sällan in i straffområdet medan tyskarna gjorde det jämt och ständigt. Men framförallt njöt jag av tempot och bristen på gåfotboll och rull i backlinjen. Det var ständigt en-mot–en-situationer och extremt mycket väggpass. Plus det då många talanger födda efter 1900-talet eller just före som inte alls var blyga och försiktiga. Den stora kryddan var självklart 19-årige Erling Braut Håland. Hans teknik är inte alltid perfekt och huvudspelet rent av dåligt men ge honom en målchans och han avslutar i absoluta världsklass.

Ska jag nämna något mindre positivt så är det nog att de båda målvakterna inte tillhör världens allra bästa. Bürki gör inget som inte Robin Olsen kunnat göra medan Kevlor Navas ofta har lite fel position, inte enbart på Hålands avgörande kanon från 20 meter.

Ps Ifall nu ”Mackan” var ganska likgiltig uppskattade jag istället Martin Åslunds kloka, insiktsfulla analyser. Han förstår sig till och med på målvakter och har en suverän taijming vilket många andra gamla fotbollsspelare som t ex Pontus Kåmark helt saknar. De bara pratar på, förmår inte eller förstår inte att anpassa sina ”instick” till händelserna på planen. Samma brist på omdöme och professionalitet återfinns hos Niklas Holmgren, han som gjort det till sitt ”brand” att gå upp i falsett så fort bollen kommer in i ett straffområde. Att kommentera TV-bilderna på den dödssjuke Mattias Sammer med samma förväntansfulla falsettröst (”och SEEE, där sitter Mattias SAMMMEER”) tycker jag säger nästan allt om kommentatorn Niklas Holmgren. Plus det faktum att han ofta tar fel på spelare, inte förstår domslut och att när han nu råkade kalla Signal Iduna Park för Westfalenstadion ett par gånger (vilket inte stör mig men uppenbarligen andra eftersom han blev korrigerad av kontrollrummet) så skyllde han på UEFA. Det säger nästan allt om människan Niklas Holmgren.