Skandalen i Vasaloppet

Förr i tiden var tävlingen med devisen ”I Fädrens Spår för Framtids Segrar” ett starkt politiserat och nationalistiskt präglat elitlopp. Det ideologiskt instabila Sverige med en framväxande arbetarrörelse borde påminnas om den svenska rasens mod och historiska uthållighet. Det var visserligen få löpare men de var omgivna av en mängd potentater som prinsar, politiker, landshövdingar och hovpredikanter. De lite exotiska extratågen med noblessen från Göteborg och Stockholm var fullsatta trots att biljettpriset motsvarande en arbetares månadslön.

Skidlöparna däremot var uteslutande unga, ogifta män som arbetade i naturen, eller hade andra tunga kroppsarbeten. Makten förutsatte att de tränade och tävlade utan ersättning. Vann de fick de med sig en buckla hem till familjen som tröst. När en utfattig Vasaloppsvinnare ville ordna ett lotteri för att skaffa mat förbjöds han av polisen att sälja pokalen. Idrottarna skulle tävla, visa tacksamhet och i övrigt hålla truten.

I slutet av 1920-talet mötte och krockade den gamla ålderstigna och orättvisa idrottsnormen med det nya Sverige. Militärerna, och adeln, deras kommenderade ära, heder och fosterlandskärlek utmanades av arbetarklassens innovativa vinnarskallar som OS-segraren Sven Utterström och hans förbjudna stavar och skidor samt ”Särna” Hedlunds vita oreglementsenliga ”over all”.

Samma år som det beryktade ”Kosackvalet” till riksdagen korsade de två samtidigt mållinjen för 1928 års Vasalopp och straffades. Båda dömdes tvåa, officiellt saknades vinnare, de gick miste om en hel del priser. De skar då Vasaloppsmedaljen i två delar och bestämde sig för att bojkotta loppet i all framtid.

Så var förutsättningarna för 1929 års lopp, kungahuset, militären, adeln och prästerskapet gick all in för att manifestera svenskhetens överlägsenhet.

”Heja Persson! – samisk triumf i Vasaloppet” (Arx förlag) är en liten fascinerande del av svensk idrottshistoria skriven av doktoranden i idrottsvetenskap vid Malmö universitet Isak Lidström. Över 100 sidor får vi förhistorien, en inblick i hur tävlingarna var och hur idrottsrörelsen fungerade. Hur den av fosterländska känslor överväldigade journalistikkåren kämpade med fördomar, rasteorier och bortförklaringar.

För det var ju en lapp som vann – en av de kortväxta, ”oäkta svenskar” som inte förstod att ta ut sig och aldrig höll tiden. I vissa tävlingar förbjöds samer vara med och även åkare ifrån Norrbotten motarbetades öppet, huvudsakligen för att de i princip alltid vann. Det gick så långt att Norrbottens skidåkare ville bryta ut ur Skidförbundet och bilda ett eget förbund.

Varför gamle, 30-årige J A Persson från Tjeggelvan vann? Jo det var ”lappföre” vilket tidningarna påstods vara ”snöglopp och några få minusgrader”. För att han lurats, hävdade de storväxta, blonda förlorarna. I själva verket hade han nya, dåliga skidor, hans hemmagjorda valla försvann före Mångsbodarna och han fick dra/ploga alldeles ensam långa sträckor under sex timmar och 22 minuter. Till saken hör även att han slog Utterström i Kirunaspelen några veckor senare. Till saken hör även att tvåan (tio sekunder efter) hade hejdats efter några kilometer då prinsens tågsätt från Sälen i ett försök att ge prinsen bästa åskådarplatsen hade kört rakt igenom tätgruppen, lyckats parkera rakt över spåret och blockerade tävlingen i över en minut.

Persson fick bland annat frågor vad han hade sina renar, och yxan eftersom han naturligtvis måste vara skogsarbetare om han nu inte var renskötare. Själv beskrev han sig som en ”fri man, jägare och fiskare”.

J A Persson återvände till det fria livet några dagar efter segern. Han gifte sig 1936 med Matilda. Hon dog i barnsäng 1940. Året innan han själv avled, 1969, berättade han sin historia för en nyfiken distriktssjuksköterska. Hon skrev ned den och tog också en suddig bild av den gamle mannen med hans guldmedalj och en lokaljournalist intervjuade honom.

Lidström skriver rakt och oromantiskt. Fast någon enstaka gång griper poesin tag i språket, ungefär som Lars Anderssons skildringar av dåtidens glesbygd. Så här vackert beskriver Isak Lidström trängseln vid den nationalistiska manifestation som alltid avslutade Vasaloppssöndagen i Mora, på den tiden: ”Fackeltågen slöt upp runt skulpturen och formade runt den ett sprakande bål i cirkelformation. Folk liksom tryckte sig mot den ärgade konungen, pressade och gned sig mot honom. Mänskligt kött och iskallt brons smältes samman för att ge Gustav Vasa nytt liv.”

Att litteraturförteckningen är jättelång och källförteckningen imponerande säger tyvärr inte så mycket. Bilden av Johan-Abram Persson, och hans egentliga tankar och liv, förblir rätt okända. Troligtvis ganska förvanskade tidningscitat får ersätta hans röst. Det hindrar inte att boken andas autenticitet och på ett utmärkt sätt lyckas skildra ett förbisett och undanstädat stycke svensk idrottshistoria.