Sportens i Coronas tid/Quick fix fotboll

Läser en entusiastisk artikel om att Djurgårdens IF ska vara med i en europeisk e-sportliga. Tror inte jag kommer betala en kanal pengar för att följa den och få reklam om vilket spelbolag som ger bäst odds på e-sportmatcherna. Vill inte betala någon sportkanal över huvud taget utan sa upp alla abonnemang för två veckor sedan. Tycker faktiskt att en sådan här utveckling är lätt motbjudande. Ungefär som om de parasiterar på vanlig publiksport även om det kanske är fel att känna så.

Nyheten om att den kinesiska fotbollsligan kanske också kickar i gång den 18 april känns ungefär likadant – mitt behov av att se fotboll är inte så stort, tror jag. Upplevelsen av att någon försöker tjäna pengar på mig och mitt intresse för fotboll är större än lyckan över en eventuell ”quickfix fotboll”.

Inom sport- och nöjesjournalistiken tar sig jakten på nyheter allt mer desperata vägar. Hur ska de nu berättiga sin existens? Läste en rubrik om hur en Division 3-klubb i Italien skulle värva Zlatan och spekulationer om svenska spelare och klubbars sportsliga framtid. Danska TV-nyheterna ägnade fem minuter åt det faktum att det inte blir EM-fotboll i Parken i sommar och ett par trogna supporters intervjuades. DN gör en stor grej av att Eurovisions sångtävlingen ställs in ”för första gången på 64 år”. Tidningens expert beklagar sig och skriver att ”tävlingen nu behövs mer än någonsin”.

Istället har den här avgiftningen från framförallt TV-sport och dess gigantiska värld skapat en viss skepsis i mig. Som om jag vaknat upp och insett att skildringen av elitsport tog alltför mycket tid och plats. Vad gav det mig egentligen, mer än spänning och lite ögonblick underhållning. Å andra sidan – vad gav mer?

I min värld efter Corona hade gärna alla spelbolag gått i konkurs och alla TV-rättigheter omvandlats till skyldigheter, typ public service-TV. Jag hade gärna sett Messi en sista sagolik säsong till men vill också gärna sett en mer normal och sund ekonomisk utveckling vad gäller omsättning, reklam och löner. Jag tycker att fixeringen vid olika konfektionsmärken är överdriven. I fall elitsportvärlden skulle kollapsa kanske det skulle innebära sundare och mer rättvisa förutsättningar: mellan olika kön, mellan olika sporter, mellan olika klubbar. Matcherna, oavsett lag och spelarlöner skulle ändå fortsätta generera just det uppenbart eviga behovet av ”spänning och lite ögonblicklig underhållning”.